The Project Gutenberg EBook of Blindskr, by Minna Canth

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Blindskr

Author: Minna Canth

Release Date: September 6, 2008 [EBook #26547]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BLINDSKR ***




Produced by Matti Jrvinen and PG Distributed Proofreaders.








BLINDSKR


Af
Minna Canth.


fversttning frn finskan.


Frst publicerad av
G. W. Edlunds Frlag 1888.




I.


Alma ste vatten fver lilla Helmi, som lg p rygg i badbunken med en
kudde af bast under hufvudet och en filt fver magen. Flickan skrek af
frtjusning, sparkade filten af sig och slog med hnderna i vattnet, s
att det stnkte lngt omkring.

"Hr du, hr du, lilla ostyriga, som stnker mamma alldeles vt!"
pratade Alma. "Och s frkyler du dig nnu p kpet. Var stilla nu!
Mamma vter lilla hjessan och tvttar ansigtet ocks, hvad sger du d?
Se s der. Men fr all del, bli inte ledsen, det r redan gjordt. N,
hvem kommer der nu igen? Stng drren! Barnet r naket!"

Maja Lisa var det, som stack in hufvudet genom kksdrren.

"Frun, det kommer frmmande frn staden. De krde med tv hstar in p
grden."

"Herrar eller fruntimmer?"

"Herrar. Apotekarn och borgmstarn och den der frmmande herrn --
magister r han ju? Hvad skall man nu f till kvllen, d det inte finns
ngonting hemma, inte det minsta?"

"Nog hittar Maja Lisa alltid p ngot."

"Ja, det r ltt sagdt. Frun tar allt som lek. Men jag vet sannerligen
inte den hr gngen hvad jag skall laga t dem. Knfveln ocks, man kan
bli riktigt ond. Att de ocks alltid skola komma hit till frargelse."

"Inte behfs det ngra stora anrttningar. Bara man har mat. De mste ju
frst, att man inte p landet alltid kan vara s frsedd."

"Om man helst hade fisk. Men nr nu ocks fisken ts upp till middagen,
hvarenda stjert."

"Vi ge bara kall mat och filbunke."

"Nog skulle jag veta nnu ett rd."

"Och det vore?"

"Om frun skulle lta mig ta ngra kycklingar."

"Huru mnga?"

"Endast tre. D skulle vi nog f en god kvllsvard."

Alma tyckte det var litet synd om dem, men hon mste nd slutligen
samtycka. Hgeligen belten slank Maja Lisa sin vg, och Alma fick ter
en stunds ro.

Hon lyfte Helmi ur vattnet, aftorkade henne sorgflligt i lakanet och
kldde p henne rena klder. Flickan satt nu skinande och njd p
modrens kn. En glnsande hvit spetsmssa omgaf de runda kinderna och ur
rmen stack en liten knubbig hand fram.

Alma kysste de lena kinderna, och hakan, och halsen, och den lilla
handen.

"Mitt eget kra gull. Min sockerdocka. Mamma ter riktigt upp dig."

Helmi skrattade och sade: "g." Och fr hvarje smekning, modren gaf
henne, skrattade hon och sade "g."

"G, g, g!" hrmade Alma. "Du lilla pladdrerska, kan du inte sga
annat n "g". Sg s hr: mamma ... mam-ma. N, sg nu: mam-ma!"

Helmi sg stint p modrens mun och i nsta gonblick brjade hon redan
frska rra lpparna p samma stt.

"Mamm, mamm, mamm," ljd det frn dem.

Alma fortfor att frestafva:

"Mam-m-ma, mam-m-ma..."

Och Helmi gjorde helt allvarsam med rynkad panna sina frsta
lraktighetsprof:

"Mamm, mamm, mamm..."

Kraftiga steg hrdes frn det angrnsande rummet. Alma vnde sitt af
gldje strlande ansigte ditt.

"John, John, kom och hr! Helmi kan redan sga mamma!"

John lade sin arm kring Almas hals och bjde sig ned fver dem. Men
Helmi slutade med detsamma att pladdra, ty hennes blick hade hakat sig
fast vid fadrens skgg, hvilket alltid vckte hennes stora intresse.

"Helmi, mitt gull, sg "mamma", sg, s att pappa ocks fr hra.
Mam-ma, mam-ma! N?"

Men Helmi hvarken sg eller hrde modren nu mera. Hon hade med
utsprrade fingrar gripit efter fadrens skgg och slutligen lyckats f
tag i det.

John smlog och tryckte fingret mot hennes kind.

"Jas, du rycker din far i skgget! Vill du inte slppa ls!"

Han lsgjorde frsigtigt de spda fingrarna frn sitt ansigte och drog
sig litet tillbaka. Helmi flsade med munnen vidppen och fktade med
bda hnderna, men ndde dock ej detta svarta freml, som gungade
framfr henne.

"Hon har ingen ro nu, nr hon ser dig," sade Alma. "Men g lngre bort,
dit bakom kakelugnen, s skall jag frska, om inte hon d..."

"Vi skola lemna det till en annan gng; nog hinna vi ju sedan. Om vi nu
skulle f toddy ned i lfsalen. Der r frmmande."

"Jag vet. Vi ha redan bestyrt om kvllsvarden. Ni fr stekta
kycklingar."

"Bra. Kom du ocks och hll oss sllskap. Det r ju varmt och vackert
vder nu i kvll."

"Bara jag inte str er?"

"Str? Hur kan du komma p ngot sdant?"

"Det knns s ibland."

"Alma!"

Han lyfte upp hennes haka och sg henne in i gonen.

"Nej, nej, John. Det var bara skmt. Jag skall komma."

John gick tillbaka till gsterna, och Alma gaf brstet t den lilla, att
hon sedan skulle f henne att sofva.

"Hvar mnne de andra barnen vara; det vore redan tid fven fr dem att
g till hvila," sade hon till Mina, som hll p att bdda deras sngar.

"Vi skola frst lgga Helmi i vaggan," sade Mina och lyfte p tcket, s
att Alma fick lgga barnet dit frn sin arm.

Nr de sakta vaggat en stund, slto sig Helmis gon, och de buro sedan
bda vaggan ut i sngkammarn och stlde den bredvid Almas sng.

Det var just i rttan tid, ty nu rusade Arvi, Ella och Lyyli bullersamt
in genom kksdrren.

"Mamma, hr", ropade Arvi, "fiskarna nappade s rysligt p vra krokar,
och en hll p att komma upp, den var redan nstan, nstan p bryggan,
men fll sedan tillbaka, och den var s stor, s hr lng!"

"Ja, och jag tnkte ocks f, men nr Lyyli skrek, s blef fisken
skrmd," sade Ella.

"Mamma borde neka Lyyli att komma p bryggan, hon r der bara i vgen
fr oss och s faller hon nnu en vacker dag i vattnet."

"Men ja' fallej inte", frskrade Lyyli.

"Hvarfr fr inte Lyyli se p, nr ni metar?" frgade modren.

"Men hvems fel r det, om hon faller i sjn?" vidhll Arvi.

"Lyyli aktar sig ju, att hon inte faller?"

"Lyyli attar sej."

Mina kldde af barnen, och Alma ordnade sin toalett. Hon knt p sig ett
ntt hvitt frklde och satte en hvit spetsremsa kring halsen.
Sommarhatten kldde henne, det visste hon, der hon stod framfr spegeln
och satte den p hufvudet.

Sedan tog hon sin arbetsvska och gick smsjungande ner.

"Der kommer hon ju," sade John.

"Hvem af herrarna saknade mig?" frgade Alma.

"Undertecknad, er dmjukaste tjenare," svarade magister Nymark.

"Det var mycket artigt gjordt af er."

"Nog saknade ocks jag, fastn jag inte hann sga ngot nnu," upplyste
borgmstar Lagander.

Apotekar Leistn smlog endast; han ansg sig vara alltfr gammal fr
sdant der.

"Om ni skulle veta hur ofta vi verkligen sakna er," fortsatte Lagander.
Och huru vi frebr Karell fr att sllskapslifvet blifvit s ledsamt
och tort."

"Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden p honom?"

"Det var ju han, som tog bort er frn vr krets. nda sen dess ni gifte
er, har ni inte visat er ngonstdes."

"Och r det ocks hans fel, att jag blifvit gammal?"

"Ni gammal?" utropade Nymark och betraktade henne med frtjusta blickar.

"Snart trettio r."

"Enligt Balzac brjar qvinnan frst d blifva intressant."

"Balzac r dd, och s vidt jag vet, ha mnnen inte godknt hans lra i
denna punkt. Sjuttonringen har behllit tronen allt fortfarande."

"Derfr att trettioringen frsmtt den."

"Men vi ha nu tnkt ut ett medel att fven mot er vilja f er tillbaka
till societeten," fortsatte Lagander.

"Jag r nyfiken att f hra det."

"Vi vlja er in i Finska Sllskapets direktion."

"Tackar s mycket. Men jag tar inte emot den ran."

"Afsgelse godknnes inte utan laga skl."

"Sdana har jag mer n nog."

"Till exempel?"

"Till exempel, att John inte skulle godknna det."

"N, du vltrar ju nu sjelf skulden p mina axlar," sade John.

"Och fr det andra, att jag inte har lust."

"Ni mtte alls inte intressera er fr qvinnans frigrelse?" frgade
Nymark.

"Nej," smlog Alma. "Om det berodde p mig, skulle jag vilja inskrnka
fven mannens frihet."

"Hvad sger du till det, John?" skmtade Nymark.

"Ingenting," svarade John leende och blste lugn ut ett rkmoln ur
munnen.

"Riktigt sant." fortfor Alma. "Sommarn hr p landet r s
utomordentligt angenm just derfr, att John stndigt r hemma. Hr ha
vi inte samhllet eller fderneslandet eller finskheten eller ...
ngonting, som str oss."

"Eller er mans vnner, tnkte ni sga," tillade Lagander.

"S dum tnkte jag nd inte vara."

"Ni r allts svartsjuk p samhllet och fderneslandet," sade Nymark.
"Hvad menar John om det?"

"Jag hr p med fverraskning."

"Han bryr sig naturligtvis inte derom, fven om jag vore svartsjuk."

Det lg ngot stucket i hennes rst, hvarfr John skyndade att fra
samtalet p andra mnen.

"Du blir kall, Alma," sade han, "skall jag g och hemta din kappa?"

"Tack, jag skall taga den sjelf. Jag mste nd eljes g upp."

Efter en stund kom hon tillbaka, och under tiden hade man brjat
diskutera i politik. Alma tog sitt handarbete och satte sig litet
afsides.

"Den hr sprkstriden mste nd ngon gng sluta," sade apotekar
Leistn, "finnarna ha ftt alla rttigheter de mjligen kunna begra,
och hvad kunna de d mer ha att nska?"

John steg upp och skakade askan af papyrossen. Hans ansigte afspeglade
denna mktiga hnfrelse, denna varma fvertygelse och fasta, orubbliga
viljekraft, som Alma stndigt s hgt hade beundrat och som gjorde, att
han alltid synts henne s mycket hjd fver alla andra mn.

"Vi vilja ha ett finskt Finland," sade han, "vi vilja att alla
samhllslager skola sammansmlta, skola knna sig vara samma ktt och
blod, samma andes barn. Nationalitetsknslan br fr detta lands
innebyggare vara den lifsklla, hvarur sm och stora, gamla och unga
hemta sin nring. Ssom ett folk med en vilja och ett sprk frm vi
ngot, men sndrade ro vi svaga och kunna ltt krossas."

"N bra," brjade Leistn ter, "men hvarfr mste allt detta ske s
brdstrtadt? Lt det utveckla sig p fredlig vg, s smningom.
Historiska frhllanden ndras inte med ett enda slag, de behfva tid
fr att utveckla sig p ett naturligt stt."

"Tycker du, att vi gtt alltfr raskt till vga? Vi ha endast hunnit
halfva vgen, och nd nskar du att vi skola sluta hr. Jag ville veta
p hvad stt man sedan skulle komma till mlet; om man stannar nu,
lemnas allt vind fr vg, halfgjordt, och man gr tillbaka. Detta vore
allts naturlig utveckling. I sanning! Dermed skulle vi bst visa, att
vi i sjelfva verket inte duga till ngot, att vi inte ega ringaste
lifskraft eller ngon som helst frmga."

Han slngde frargad papyrosstumpen bort och brjade g fram och
tillbaka med rynkad panna.

"Inte skulle man behfva stanna fr det."

Leistn tvekade en sekund, ty John stlde sig framfr honom och fste
sin blick stadigt vid hans.

"Jag menar bara, att finnarna inte mera borde vara s hnsynslsa. Det
skulle alls inte vara till gagn fr oss, om den svenska kulturen helt
pltsligt skulle utrotas."

"Vi skulle f en egen, ursprunglig kultur i stllet, hvilken har krna
och mrg. Dermed vore den frlusten afhjelpt."

Leistn skakade p hufvudet.

"Jag medger, att vr svenska kultur r ytlig och lnad, och att den
derfr inte kan ha ngon lng framtid fr sig i vrt land. Men fven
denna yttre frfining br man nd inte frakta. Den har nog ocks sitt
vrde."

"Sdant f vi nog med tiden p egen vg, i samma mn som vi utveckla
oss."

"Men hvilka skola hdanefter p finska sidan fra sprksaken framt?
Presterna och tjenstemnnen hafva trttnat, borgerskapet r nnu
svensktsinnadt, att inte ens tala om adeln. Bondestndet r det enda,
men hvad frmr det ensamt?"

"Det frmr mycket, ty det representerar folkets mktiga flertal. Det r
grundvalen fr alla friga stnd. Och d nu folket sjelft i sprkstriden
stiger i frmsta ledet, s gr det utan att vackla fram till slutlig
seger."

Leistn skakade ter p hufvudet.

"Jag r rdd fr den der demokratin. Den r en urartad humanitets
bngstyriga barn -- ett barn, som i sin fverddighet frstr och
krossar allt, som kommer i dess vg, och hvars vrde det inte frstr
att uppskatta."

"Du brjar bli sentimental," sade John med ett spefullt leende.

"Skratta inte. Tnk efter, hvart dessa obndiga krafter ledde under
franska revolutionen."

"Dumheter! Menskligheten har sedan dess skridit ett helt sekel framt
och blifvit mer sansad."

Lagander och Nymark deltogo ej i samtalet, men Alma sg, att John
oemotstndligt ryckte dem med sig. Och hennes barm hjde sig af gldje,
stolthet och krlek. John var s manlig och stark, visserligen inte s
smidig och kvick som Nymark, och man kunde inte skmta s fritt med
honom, men han stod vida hgre.

Maja Lisa visade sig nu, varm och upphettad, p trdgrdsgngen. Hon gaf
ett hemligt tecken t Alma, som genast steg upp och bad herrarna komma
och taga en smrgs.

Bordet var dukadt ute p verandan. Sedan Alma kastat en granskande blick
derfver, smlog hon mot Maja Lisa, hvars gon glnste i tamburdrrens
springa.

"Var stilla!" sade Maja Lisa t Mina, som hjde sig p tspetsarna bakom
henne, fr att ocks hon skulle f se herrarna ta. "Var stilla, s att
de inte mrka ngot. En vacker karl, den der unga magistern, r han
inte? Och s artig mot frun, att man inte s kan sga. Men nog tyckes
maten smaka dem. Ser du, hur aptekarn tar fr sig p tallriken. Brdet
blir slut, gud vlsigne! Spring och skr upp, jag skall g efter
korgen."

Med rda kinder och s frlgen, att knna darrade, skyndade Maja Lisa
att taga korgen frn bordet. Hon trodde att allas gon fljde hennes
rrelser, hvilket likvl var ett stort misstag, ty herrarna mrkte henne
knappast.

John och Leistn fortsatte sin i lfsalen brjade dispyt, men Nymark och
Alma sutto vid bordsndan och talade om annat.

"Ni kvinnor ro alls inte politiska," sade Nymark.

"Borde vi d vara det?" frgade Alma.

"Naturligtvis. Fr er egen skull, ser ni. Den, som inte frstr bevaka
sin frdel, blir ovilkorligen den frlorande parten."

"I hvilket afseende menar ni att vi skulle frlora?" frgade Alma.

"I det, som r er tillvaros grundval och krna. I er krlek."

"ro vi den frlorande parten i vr krlek?"

"Onekligen. I krleken r kvinnan slaf och mannen herre, fastn det
borde vara tvrtom."

Alma skrattade.

"Och hvad r orsaken dertill? Frklara det!"

"Gerna. Kvinnan blir den frlorande parten i krleken endast derfr, att
hon lter mannen bli den vinnande."

"P det der blir man inte klok."

"Vnta, jag skall frklara mig tydligare. I brjan, nr mannen sker
vinna en kvinnas gunst, r hans krlek eldig och stark, inte sant?"

"Ja visst."

"nda till dess kvinnan fverlemnar sig och sger: jag r din."

"Alldeles."

"D har mannen segrat, och genast frlorar kvinnan sitt vlde fver
honom. Ser ni, mannen lskar sport och tflingslekar. Nr han inte mer
behfver tfla om en kvinnas krlek, frstr han inte lngre stta vrde
p den. Det r hela hemligheten."

"Bra att man fr veta. Men huru menar ni d, att kvinnan borde g till
vga fr att undvika detta?"

"Hon borde aldrig lska en man af hela sin sjl, aldrig sga till honom:
jag r din. Lta mannen svfva mellan fruktan och hopp. Ngon gng visa
fven andra mn ngon ynnest och tillta dem beundra henne. P detta
stt skulle hon sporra mannen till att ska bibehlla hennes krlek."

"Gud bevare, en sdan lra! Det hrs, att magister Nymark inte r gift."

"Gud vare lof fr det."

"Hur s?"

"Jag skulle alldeles skert snart f nog af min hustru. Isynnerhet om
hon vore af det der trogna, dmjuka och uppoffrande slaget, ssom
kvinnorna vanligen ro."

"Ni r rysligt lttsinnig."

"Det r bttre att vara lttsinnig, n att vara trkig. Jag tycker att
dessa allvarliga pligtmenniskor ro frfrligt trttande. Jag skulle
inte hrda ut en enda dag i deras sllskap."

"Hurudan skulle d er hustru egentligen bra vara?" smlog Alma.

"Jag skall sga er det. Fr det frsta obestridligt vacker. Fr det
andra mste hon visa att hon eger frmga att tjusa, stlla s till, att
ocks andra bli frlskade i henne, och inte endast jag."

"Och gifva ngon af dem kanske strre plats i sitt hjerta, n er?"

"Det finge hon inte gra. Det skulle jag nog draga frsorg om."

Alma skakade p hufvudet.

"Tror ni verkligen, att det vore lyckligare s?"

"Det skulle tminstone vara trefligare."

"Naturligtvis skulle d ocks ni anse det vara er rtt att frlska er i
ngon annan kvinna, s snart ni blott kunde f det infallet?"

"Min fru finge skylla sig sjelf, om det skulle intrffa. Hon skulle d
inte riktigt ha bevakat sin frdel."

Alma sg p honom.

"Vet ni, jag r nstan litet rdd fr er."

"Det r en utomordentlig ra fr mig."

"Huru s?"

"Fruktan r bevis p svaghet."

"Inte alltid."

Alma rodnade en smula af harm. Hon vnde sig till de andra fr att
lyssna till deras samtal. Men de hade s frdjupat sig i politiken, att
hon ej alls kunde flja med. Hon tertog d samtalet med Nymark, hvilken
nd i alla fall var ganska underhllande, med allt sitt egendomliga
lttsinne.

Det led redan mot midnatt, d gsterna togo afsked. John och Alma fljde
dem nda till landsvgen; hstarna fingo g frut, och de vandrade alla
till fots lngs en skogsvg. John hade tagit Almas arm, men han talade
likvl fortfarande med herrarna. Alma tog ingen del i samtalet, som
numera rrde sig kring jordbruket, ty utsigterna fr rsvxten bekymrade
inte synnerligen henne. Hon gick utan att sga ngot vid sin mans sida
och betraktade skogen, som stod s tyst p bda sidor, att inte ens ett
blad rrdes. Ibland prasslade det p en gren; det var skert ngon
fogel, hvars nattro de strde med sin promenad.

Nr hon tnkte p hvad Nymark nyss hade sagt, mste hon skratta. Det var
s tokigt, s fverddigt fritt. Hon stdde sig frtroendefullt p Johns
arm och tryckte den mot sitt hjerta. John knde det, och fastn han just
var upptagen af att fr de andra framlgga sina planer om hvarjehanda
frbttringar i jordbruket, hvilka med det frsta borde infras, sg han
likvl p samma gng in i Almas gon och smlog krleksfullt emot henne.




II.


fven under hemvgen gick Alma stillatigande. Det lg ngot s
egendomligt i naturen, s lugnt och p samma gng s hemlighetsfullt.

"N, Alma," sade John, sakta tryckande hennes hand, "hvad tnker du p?"

"John, jag r nnu alls inte smnig. Lt oss fara ut p sjn. Det r
riktigt synd att lgga sig en s hr vacker natt."

"Men det r nu redan s sent."

"Hvad gr det. Vi kunna sofva lngre i morgon i stllet."

"Men lilla Helmi?"

"Nog ser Mina om henne s lnge. Och hon plgar vanligen inte vakna s
hr dags."

"Vi skola fara d. Jag mste vl gra min lilla gumma till viljes."

"Fy, du fr inte sga gumma. Det r s fult."

"Hur skall jag d sga? Min lilla rosenknopp? r det bra?"

"Sitt du i aktern, s ror jag."

"Hvarfr det? Du orkar nd inte."

"Eller vi ro inte alls. Om du bara sakta paddlar bten dit till sundet."

Alma talade hviskande. Nattens frid och naturens tystnad gjorde ett
mktigt intryck p henne. Bten gled lngsamt fver sjns lugna yta fram
emot sundet.

"Hur underbart vackert! John, se dit, de vackra ljusa, glnsande molnen,
hvilka simma s lgt, att man kunde tro dem vilja kyssa jorden. Och hur
stilla och tyst allting r! John, det frefaller mig, som om hela
naturen i detta gonblick skulle njuta af sin tillvaro. Nej men, ser du
frgskiftningarna p den der sidan!"

"I sanning egendomligt. Och s utomordentligt varmt det nu r. Det r en
vlsignad sak."

Han tnkte p vxtligheten.

"John," fortfor Alma ter efter en stund, "r du lycklig?"

"Utomordentligt njd att lefva, tminstone fr nrvarande. Och du, min
Alma?"

"Grnslst lycklig. S lycklig, John, att jag skulle vilja stanna tidens
lopp och lta detta gonblick fortvara i all evighet."

John skrattade.

"Mnne det nd inte skulle bli enformigt."

"Fy, John, hur kan du sga s?"

"Jag slr vad, att du redan om ett par timmar blir hungrig och riktigt
gerna gr in igen."

Alma svarade ingenting. Hon sg bort och knde sig srad. Hon tnkte,
att John inte frstod henne.

"N, Alma?"

John frskte se henne in i gonen.

"Alma, blef du ledsen?"

Alma vnde sig mot honom och smlog, men hennes blick var fuktig.

"Och sdant lappri kan du lta g dig till sinnes! Du r i sanning
barnslig. N, se nu igen. Nej, kom hit, att jag fr torka bort de der
trarna."

Han strckte ut sin arm och drog Alma till sig.

"Jag tar dig i min famn som en liten dufva. lskade, egen hustru!"

Han lyfte upp Almas hufvud och kysste henne.

"Egen hustru."

En varm blick mtte Alma ur djupet af hans gon.

Alma slingrade sin arm kring hans hals.

"Jag lskar dig, John. fver allting. Mera n ngot annat i himmel eller
p jord."

"Det vet jag, min lskling."

Han tryckte Alma ttt intill sitt brst och kysste henne nnu en gng.

"Men du mste vara frstndig. Hvarken svartsjuk p finskheten eller p
fosterlandet."

"Men de inkrkta ju hela ditt hjerta."

"Visst icke. Du herskar der alldeles oinskrnkt."

"Ja, men bara de hr f veckorna hr ute p landet. I staden har du
knappast tid att tnka p mig ens."

"Alma, Alma, hvad skulle du sga, om jag brjade tycka om andra
kvinnor?"

"Det skulle nnu fattas!"

Alma spratt till af frskrckelse.

"N, n, bli inte skrmd. Det kommer naturligtvis aldrig att hnda. Jag
ville endast leda dina tankar t det hllet, s att du skulle sluta upp
med att vara svartsjuk p fosterlandet."

"John, jag skall nog frska att vara frstndig hdanefter. -- Jag
mste ju," tillade hon med en suck.

"Se, det gr du rtt i," sade John smeksamt.

Alma satte sig p brdet i btens akter och stdde sig mot sin mans kn.
John sltade hennes hr.

"Sg mig nu en sak, Alma, som jag ofta har tnkt frga dig om."

"Hvad kan det vara?"

"Mins du en kvll, -- det var under sista vintern, -- d jag kom hem och
du satt vid pianot och spelade?"

"Kort innan lilla Helmi blef fdd?"

"Precis. D hade du grtit, jag sg det p dina gon. Men jag fick inte
veta hvarfr, huru jag n frgade."

Alma skrattade, en smula frlgen.

"Beknn nu, var du den gngen bara svartsjuk p samhllet?"

"Nej, det var ngonting annat."

"Hvad d?"

"Barnsligheter. Ingenting alls."

"Vet du, det plgade mig lnge. Jag hade svrt att f det ur mina
tankar."

"Och du sade ingenting. lskade John!"

"D du var s der sluten, blef jag det ocks. Men nu talar du om det,
inte sant?"

"Det var verkligen ingenting. Ngot s rysligt barnsligt. Jag kan inte,
John, jag skms att tala om det."

Men John smekte och kysste "sitt lilla gryn" och sg in i hennes gon.
Och s mste hon nd tala om det.

"Det var nu s, John, att jag var rdd att jag skulle d."

"Ssom alltid fre en barnsng. N, och var det allt?"

"Det kom sedan litet till. Men du skrattar."

"Inte skrattar jag. Jag r alldeles allvarsam."

"Sedan s tnkte jag, John, att du skulle taga en annan hustru, som du
skulle lska mera n mig. Och du skulle inte mer komma ihg, och inte
heller sakna mig. Och det var derfr jag gret. Ack, John, jag har redan
mnga gnger grtit derfver."

Alma var ej lngre frlgen; trarna trngde sig ter fram i hennes
gon, ty det der kunde ju i alla fall intrffa. Hon hade ju blifvit s
svag p de senaste tiderna; hon hade stndigt hufvudvrk och krafterna
voro s medtagna, att hon knappast kunde hlla sig uppe. Och pltsligen
framstod fr hennes inbillning tydligt, hurusom John hll en annan
kvinna, -- yngre, vackrare, friskare n hon -- just p samma stt i sina
armar, som henne nu.

John var lika allvarligt stmd som hon.

Bda sutto tysta.

Alma skte lsgra sig frn hans arm och flytta sig lngre bort. Men
John slpte henne ej. Han lyfte i stllet upp henne p sitt kn, slt
henne intill sitt brst och tryckte sitt ansigte mot hennes varma hals.

"Han nekar inte till det, han skulle allts gra s", tnkte Alma. Och
hon kastade en frebrende blick p John.

"Dyra, lilla Alma min, lifvet r ondt; bst att hvarken tnka framt
eller tillbaka, utan blott njuta af sin lycka, s lnge den varar."

"Om vi skulle d p en gng, John, s att inte ngondera skulle bli
lemnad ensam kvar."

"Sluta upp nu redan, min lskling, med att tnka p dden."

"Jag kan inte. Den svfvar stndigt fr mig. Ibland, d jag frestller
mig, att..."

"Att hvad?"

"Att du kanske skall d," fortfor hon sakta och frfrad, "lemna mig och
barnen..."

Alma kunde ej mer hejda sin grt.

"Men, Alma, du r ju en riktig toka. S barnslig du r! Nu skola vi fara
hem, och aldrig mera komma vi midt i natten hit ut att svrma, d det
har sdana fljder. F se, att du nu r sjuk i morgon."

"h nej."

Alma torkade sina gon och frskte lugna sig.

"Stt dig hr i aktern, s skall jag ro, och vi komma hem, s att det
sjunger. h, klockan r ocks redan half tre."

"Gud bevare, Helmi m blott inte ha vaknat."

Alma hade ej mer tid att tnka p dden, utan bemdade sig nu endast att
hlla styrren s, att btens fr var vnd rtt mot hemstranden. John
rodde af alla krafter. rorna gnisslade och vattnet plaskade. Men rundt
omkring dem brjade morgonens klarhet sprida sig. Himlen rodnade i ster
och foglarna brjade sjunga.

"Det var i alla fall trefligt, John, eller hur?" sade Alma, d de hade
dragit bten upp p stranden.

"Medges, medges."

"Och vi skola ocks en annan gng fara ut?"

"Bara du inte blir sjuk."

"Var inte rdd. Jag knner mig nu raskare n ngonsin."

De kommo in. John gick in i sitt rum fr att rka nnu en papyross,
innan han lade sig, men Alma skyndade raka vgen till sngkammaren.
Helmi sof stt och Mina lg p golfvet bredvid vaggan. Hon hade frn
kket hemtat sig en dyna och lagt den under sitt hufvud.

"Stackars Mina! G nu i din egen sng!"

Alma mste ruska om henne, innan hon slutligen vaknade och lyfte upp
sitt smndruckna ansigte. Men hon frstod inte ens d hvarom det var
frga, utan bara stirrade p Alma med af hpnad vidppna gon.

"Stig upp nu!" skrattade Alma.

Mina vnde och vred p sig, skrapade sig med bda hnderna i hufvudet
och strk hret ur gonen.

"Stig upp! Vaknar inte Mina?"

ndtligen tycktes Mina brja frst, att hon inte mer behfdes hr. Hon
kom omsider p benen och vacklade mot drren. Men Alma hejdade henne.

"Dynan!"

Mina vnde sig om och stirrade p henne, utan att frst ngot. Alma
pekade p dynan.

Men hon begrep ej ens d hvad meningen var. Hon kom fram till Alma och
fattade hennes utstrckta hand.

Alma gaf till ett rop af skrmsel och drog handen undan, men i nsta
gonblick skrattade hon ter.

"Du r en toka. Der r dynan!" Hon lade den p Minas arm. "G nu!"

Mina gick med dynan p armen genom barnkammaren till kket, och Alma
begaf sig fven till barnkammaren fr att se efter de ldre barnen. De
sofvo alla stt. Ella hll handen under kinden och i denna stllning var
hon s lskligt vacker, att modrens hjerta svlde af gldje och
stolthet. Lyyli hade sparkat tcket af sig; som det var mycket varmt,
lt Alma tcket ligga vid ftterna och svepte endast lakanet om henne.

"Guds frid!" hviskade hon. Och det kndes ssom hade den verkligen
herskat i rummet.

D hon lade sig i sin sng, erinrade sig Alma ter Nymarks ord: "Fruktan
r bevis p svaghet." Hvad hade han menat med det?

S underligt han hela denna afton hade sett p henne...

Sport? Mnnen lska sport?...

Dumheter!




III.


Sommarferierna voro nra sitt slut, och rektor Karell och hans familj
hade blott ngra dagar kvar att vistas p landet. Byket var
undanstkadt, och allt var iordningstldt fr flyttningen, som skulle
frsigg om tre dagar.

Som vdret var vackert, lt Alma bra eftermiddagskaffet ut i lfsalen
vid stranden. Hon satt och mrkte nya nsdukar med rda bokstfver.
Lyyli klngde p bnken bredvid henne; de andra barnen sutto i grset
och lekte med sm stenar. Ocks Helmi hade blifvit utburen; hon lg i en
liten vagn i skuggan af ett trd, med ett hvitt flor till skydd mot
flugor och mygg. Hvarje gng hon rrde p sig det minsta, var Mina
genast frdig att stta vagnen i gng, samtidigt som hon uppmanade de
andra barnen att vara tysta. Och d somnade Helmi ter. Under tiden
ordnade Mina kaffebordet.

"Jag kan vl inte hemta pannan ner, innan rektorn kommer?" frgade hon.

"Nej, lt den st p hllen s lnge, s att kaffet inte kallnar."

Alma hll nlen i flitig rrelse och tog ej sina gon frn arbetet. Hon
blef misslynt, nr hon tnkte p den stundande flyttningen och
stadslifvet. Bra hastigt hade ocks sommarn frflutit; man visste knapt
att den brjat, innan den redan var slut. Men nnu mer plgades hon
deraf, att John inte knde samma saknad som hon. Ja, det frefll Alma
till och med som om han for derifrn nstan med gldje. Han knde sig i
lngden inte tillfredsstld med det enformiga och stillsamma
familjelifvet, han lngtade efter ombyte, sysselsttning.

Deraf skulle han nu f tillfyllest under vintern, ja, s mycket han
ngonsin kunde nska. John hade nemligen blifvit vald till landtdagsman.
Alma riktigt srjde derfver och tordes knapt tnka p vren, d hon
skulle komma att vara allena hemma, skild frn sin man fr s lng, lng
tid.

Hon hade i sjelfva verket grtit, d hon fick veta det, och grtit n
mer, d hon sg med hvilken ifver John vidtog alla frberedelser till
sitt vrf. Inte ett ord om saknad, skilsmssa, hemlngtan. Inte ett
enda!

Alma var djupt srad deraf. Hon hade i flere dagar varit fordig och
kall. Men det hade John alls ej fst sig vid. Och nu var hon till fljd
deraf vid dligt lynne -- gaf honom d och d sm stickord. Men ej ens
detta hade ngon verkan. John drog sig blott stndigt undan till sitt
rum, skref, lste, tnkte och teg. Hans tankar voro p annat hll. Alma
knde sig fvergifven, olycklig.

Hon hade frskt kufva sina bittra knslor, pysslade om barnen och
sydde; men tankarna gingo oemotstndligt t detta hll. Hon lade mrke
till hur f ord John p sista tiden hade yttrat till henne, hur lnge
han hade drjt i sitt rum och hur han alltid tog sig anledning att draga
sig undan frn henne och barnen. Och nr d John rkade komma, just
medan hon satt i dessa tankar, kunde hon ej ens med bsta vilja i
verlden visa sig glad och vnlig.

Nu knde hon sig ter beklmd och ngslig. Hon hade bedt John komma och
dricka kaffe ute i lfsalen. Det var i dag vackert och varmt; kanske var
det sista gngen de kunde sitta trefligt tillsammans ute.

John hade knapt lyft p hufvudet, utan endast mumlat "straxt, straxt"
och fortsatt att skrifva, liksom till tecken, att han ej fick stras.
Alma beslt att framdeles hlla sig borta frn hans kammare. Hvad hon n
kunde ha att sga, skulle hon skicka barnen eller tjenarena.

Nu kom han nd. Tog Lyyli i sin famn och satte sig ned bredvid Alma.
Alma sydde.

"Ha ni vntat redan? Jag kom att drja litet."

Alma flktade med handen papyrossrken bort frn sitt ansigte.

"Ah, frlt!" sade John och blste ut rken t annat hll.

Sedan gungade han lilla Lyyli p sina knn.

"Skall vi ut och rida, Lyyli! Hopp, hopp, i galopp, hufvudet ner och
ftterna opp!"

fven Ella och Arvi nrmade sig nu.

"Pappa!" sade Ella.

"N, mitt barn, hvad har du att sga t pappa?"

"Att hvarfr har allt detta kommit till?"

"Hvilket allt?"

"Den hr verlden."

"Ella som inte vet det!" sade Arvi med ett medlidsamt smleende.

"N, s sg du, Arvi."

"Derfr att Gud har skapat det."

Ella stod en stund frsjunken i tankar. Sedan vnde hon sig till Arvi.

"Men af hvad skapade han det?" frgade hon.

"Jo, af intet."

"Men hvarifrn fick Gud det der intet?"

"N, det fanns ju frut."

Ella teg.

"Men sg du nu, Ella," sade John leende, "hvarfr har d Gud skapat
verlden?"

"Fr att det skulle vara trefligare."

"Fr att det skulle vara trefligare -- fr hvem?"

"Fr Gud sjelf och fr oss menniskor."

"Hvad det der barnet r frstndigt!" sade Mina beundrande, i det hon
slog kaffe i pannan.

Ella var nemligen hennes synnerliga favorit bland barnen.

"Ja", sade John till Alma, "ett bttre svar skulle knapt ngon kunnat
ge."

Alma sade ingenting, utan sydde fortfarande.

"Hvarfr syr du s der stora bokstfver?"

"Emedan det brukas s stora."

"Jag tycker att de ro fula. Och r det inte fasligt mycket arbete med
dem?"

"h ja."

"Ni ro just goda, ni qvinnor. Ni gr er all mda att uttnka sdant,
som blott medfr ondig frlust af er tid och era krafter. Det syns, att
ni inte eger ngon uppfattning af hvad ekonomi vill sga."

"Tack fr komplimangen."

John skrattade och klappade henne p skuldran. Men Alma ryckte med en
nervs rrelse saxen frn bordet, klipte af trden och brjade en ny
bokstaf. Hon sydde s ifrigt, som om det glt lifvet.

Arvi bad fadren flja honom ned till stranden fr att se p hans btar.
Han hade gjort tv nya, och fyra hade han frut, sledes egde han nu
inte mindre n sex inalles.

John gick och frde Lyyli med sig. Ocks Ella fljde med dem, men Alma
stannade kvar i lfsalen.

Hon knde sig djupt srad. John behandlade henne spefullt och med
frakt, han brydde sig inte det minsta om henne och satte inte ngot
vrde p hennes krlek. Han hade blifvit kall som en isbit och hrd som
en sten.

Blodet steg henne t hufvudet, hon pressade hrdt ihop lpparna och
sydde nnu ifrigare n frut.

Efter en stund kom John upp frn stranden, allt fortfarande brande
Lyyli p sin arm.

"Anhlles, att mamma tager de vta strumporna frn barnets ftter," sade
han redan p afstnd, "och pstter torra i stllet. Se, mamma, Lyyli
rkade stiga i vattnet och blef s hr vt."

"Hon kan g upp till Mina."

"Mina r inte der, hon var nyss med Helmis vagn p skogsvgen."

"S r Maja Lisa der."

John teg en stund. Sedan stlde han Lyyli ner p marken.

"Spring, mitt lilla gull, in och bed att Maja Lisa hjelper dig."

John tnde en papyross och satte sig p gungbrdet.

"Alma! Hvarfr?"

Intet svar.

"Hvarfr r du p s der dligt humr?"

nnu inte ngot svar.

"Alma --"

Han mnade draga henne till sig.

"h, lt mig vara."

Alma skt bort hans hand och upphrde ej att sy.

"Huru? -- Besvrar jag dig?"

"Ja."

John sg p henne med en lng blick, men hon slog ej upp sina gon.

"Riktigt sant?"

Inte ett ljud.

D steg John upp och gick bort. Alma mrkte p hans stt att vnda sig
om och p hans gng, att han var ond. Hon blef frskrckt, ty ngot
sdant hade nnu aldrig hndt.

Det svartnade fr hennes gon, hjertat upphrde att sl, hnderna och
ftterna kndes kalla. Hvad hade hon gjort?

Hon blickade upp och sg huru John med ett hftigare ryck n vanligt
drog igen farstudrren efter sig.

"John, John," hviskade hon.

Men John hrde ej. Alma slngde sitt arbete ifrn sig. Hon gick ett
stycke t sidan in bland trden, kastade sig framstupa ned i grset och
grt bittert.

Frhllandet dem emellan var brutet, ingenting i verlden skulle kunna
gra det helt igen. John skulle efter detta bli nnu kallare, nnu
tvrare -- och hon --? Hon skulle velat sjunka under jorden, der hon lg
med ansigtet i grset. Just i detta gonblick, fr evigt!

Ty hon skulle aldrig mer ha en glad stund i lifvet. Allt var frndradt,
och s pltsligt hade det skett, likasom med ett enda slag. Foglarna
kvittrade som frut i trden och barnens glada rster hrdes frn
stranden, men de ljdo ej nu mer i hennes ron s, som frr.

Och John kom ej fr att se efter henne. Hon halft hoppades, halft
fruktade detta. Men han kom ej. Fr honom var det likgiltigt, om
frhllandet mellan dem var godt eller dligt.

Hon grt till dess hon blef s trtt, att hon ej mer frmdde tnka, ej
ens srja. Hon lg fortfarande kvar i samma stllning. Slutligen knde
hon, att hon blef kall p den fuktiga marken, och d steg hon omsider
upp. S svag hade hon blifvit af sinnesrrelsen, att hon knde svindel,
d hon reste sig upp, och att hela hennes kropp darrade.

Hon sg omkring sig. Solen var redan i nedgende; det led till
kvllsvardstid. Hon gick till stranden, skljde sina gon med det kyliga
vattnet och tog sedan barnen med sig upp.

Maten var framsatt p bordet. Hon bad Arvi kalla fadren.

"Pappa ter inte," tillknnagaf Arvi, d han kom tillbaka frn fadrens
rum.

Alma pysslade om barnen utan att sga ett ord, bragte dem till hvila och
lade sig fven sjelf.

Men hon fick inte smn. En timme frled och allt blef tyst omkring
henne. I brjan hrdes d och d ett skrammel frn kket, men snart
upphrde fven det. Helmi sof lugnt och djupt i sin vagga bredvid
sngen, med den lilla handen knuten p tcket. Hennes gon voro slutna
och dragen fridfulla. Munnen drog sig ibland till ett leende; skert var
det ngot angenmt hon drmde om, den lilla. Lyckliga tid! Ingen sorg,
intet bekymmer och ingen sjlsngest!

Drren till salongen stod ppen. Men John hade stngt sin p motsatta
sidan. Huru lnge tnkte han drja? Vntade han, att hon frst skulle
somna? Eller mnade han alls icke komma? Kanske skulle han lgga sig p
soffan i sitt eget rum?

Alma slt ej sina gon, utan lg och sg p mnljuset, som genom
salongsfnstren fll fver golfvet. I sofrummet var skumt, emedan
gardinerna voro nedflda; men i salongen var det ljust. Och fridfullt,
tyst och hemtrefligt. fven mblerna, stolarna, borden och sofforna sgo
s fridfulla ut; de rubbades ej af verldens sorger.

Men nu -- nu!

Drren till Johns rum ppnades och han kom genom salen med ljus i
handen. Almas hjerta klappade hftigt, men hon slt gonen och lg
orrlig, liksom hade hon varit dd. John stlde ljuset p bordet bredvid
sngen och stod en stund stilla. Alma knde att John betraktade henne.
Sedan vnde han sig bort och brjade klda af sig. Alma ppnade litet p
gonlocken och betraktade i hemlighet hans ansigte. Det var strngt och
allvarligt. Alma sklfde och slt ter gonen.

John vnde sig ej mera t henne, utan lade sig och blste ut ljuset. Der
var han nu s nra henne och likvl p samma gng s lngt borta. Alma
lyssnade p hans andedrag och fljde hans minsta rrelse.

"John!" hviskade hon inom sig. "Frlt mig, jag r ju din egen. Jag
lskar ju dig af hela min sjl. Frlt! Var inte ond, jag kan inte
lefva, om du r s der kall och ofrsonlig!"

Hon lyfte sitt hufvud frn dynan. Kanske mnade hon sga detsamma hgt,
men John hade redan hunnit somna. Tungt och jemnt andades han och visste
ej af ngra qval.

Alma sjnk tillbaka p sin bdd.




IV.


Dagen derp kom det frmmande. Herr Nymark och borgmstar Lagander hade
farit ut att segla, men d vdret blifvit lugnt, hade de vikit in hit,
fastn de visste att herrskapet Karell redan var i flyttningsbrdskan.

Alma var svag och trtt och dessutom nedslagen till sinnet, ty John var
allt nnu lika ovanligt allvarsam och uppehll sig nstan ej alls p
hennes sida.

Hon skulle ej haft lust att taga emot frmmande; hon tyckte att hon ej
skulle orka hlla dem sllskap. Derfr var det frst hennes afsigt att
ej visa sig, utan lta herrarna skta sig sjelfva.

Men s kom hon att tnka p att John kanske skulle upptaga det illa; han
skulle tro, att hon var ond sedan i gr och derfr drog sig undan. Och
dessutom kom hon att tnka p hvad Nymark hade sagt om krlekens natur
hos mannen....

"I krleken r kvinnan slaf och mannen herre, fastn det borde vara
tvrtom ... lta sig beundras ocks af andra mn ... uppegga deras
krlek..."

Hon beslt g in. Tog en vackrare kldning p sig och kammade hret ner
i pannan, ty hon visste att det kldde henne.

Nymarks blick ljusnade, d hon steg in i salongen, och i bda herrarnas
stt syntes genast denna tysta beundran, som alltid gr intryck p
kvinnan.

Alma tog plats i soffan, John satt der bredvid i en lnstol och Nymark
midt emot i gungstolen. John var allvarsam och fordig, men utan att bry
sig derom underhll Alma ett lifligt samtal med gsterna.

"Det var trefligt, att ni kom," sade hon. "Nu drjer ni hr hela dagen,
inte sant?"

"Det beror af er," sade Nymark.

"Bra. D far ni inte bort frrn sent i afton."

Alma mrkte, att John betraktade henne en smula frvnad. Men hon
ltsade ej derom.

"Och vi skola roa oss riktigt af hjertans grund. Vi skola glmma allt
som r ledsamt, alla verldens sorger och bekymmer. Herr Nymark och herr
Lagander, tycker ni det r intressant att kasta ring?"

"I ert sllskap r allting intressant," svarade Nymark.

"Ni skall inte sga artigheter, utan tala nu rena sanningen!"

"Jag frskrar."

"Men John kommer skert inte med?"

Hon knde sig litet skygg och osker, d hon gjorde denna frga.

"Bry er inte om mig," sade John. "Jag lser gerna tidningarna under
tiden."

"Skola vi brja d?" freslog Lagander.

"Nej, vi skola dricka kaffe frst."

Hon gick fr att bestyra om det.

Nymark tog Ibsens "Rosmersholm," som lg p bordet.

"Hvad tycker du om den hr?" frgade han Karell.

"En underbar bok! En harmonisk frening af konst, vetenskap och
religion."

"Skada blott, att just ingen frstr den," sade Nymark leende.

"Nr ha menniskorna genast frsttt en strre och hgre sanning? Det r
snart tvtusen r sedan kristendomens framtrdande; frst de den
riktigt ens nnu?"

"P den frgan kan jag inte svara. Men jag nskade gerna veta hvad Ibsen
slutligen vill. Hittills har liberalismen dugit t honom, nu frkastar
han fven den."

"Emedan han ser hvart friheten leder, om inte en sinnesfrndring
frsiggr hos menniskorna. Ibsen r just derigenom vr tids mktigaste
ande, att han uppfattar nutidens brister, villfarelser och behof djupare
och klarare n ngon annan. Och han frkastar i sjelfva verket inte
friheten, men han bekmpar sjelfsvldet och lsaktigheten."

"Och sedan gr han och kndar in sedelran i konsten. Nej, Gud bevare,
det r bttre att hvar sak hlles skildt fr sig. Lt konsten vara
konst, vetenskapen vetenskap och sedelran sedelra."

"Jag r af annan sigt. Jag tror, att endast den menniska kan blifva
helgjuten och sund, som strfvar att med sig infrlifva utvecklingens
resultat svl frn det ena, som frn det andra och tredje hllet. Och
om de kunna f plats i samma sjl, s hvarfr d inte ocks i samma
verk. Deri ligger skaldekonstens stora betydelse i vra dagar; ty med
strre eller mindre klarhet syftar den just till detta ml."

"Utan att lyckas; ty konsten gr inte ngot frbund, allra minst med
religionen."

"Hvarfr inte?"

"Den frlorar d bda sina lifsvilkor, frihet och naturlighet."

"Misstag. Dogmerna fjttra friheten och naturen, men religionens anda
gr det inte. Den blott frdlar och renar, hjer och adlar bda."

"Och uppreser rmrken."

"Endast der de behfvas," sade John leende. "Och de ro rtteligen inga
rmrken, utan varningstecken mot blindskr och andra farliga stllen."

"Blindskr --?"

"Om hvad disputerar ni?" frgade Alma, som i detsamma kom in.

"Vi voro hgt ofvan molnen, fru Karell. Ni kom i rttan tid fr att
pminna oss om att det r mycket sknare och hrligare hr p jorden, n
der uppe."

"Pminner jag er om det?"

"Man knner det i er nrhet."

"Roligt att hra! Och vr borgmstare? Frsvann han der uppe bland
molnen?"

"Gud bevare! Nej, han r der p verandan. Lagander! Din stuguknut
brinner!"

Borgmstaren visade sig i drren. Han torkade sig med nsduken i pannan.

"Redan? Ja, det r verkligen dugtigt varmt."

"Kom och svalka er med en kopp hett kaffe."

Lagander skrattade och fljde inbjudningen.

"Frst med hett kaffe och sedan med att kasta volang?"

"Precist."

"Fru Karell," sade Nymark, "eftersom vi nyss talade hr om litteratur,
s skulle jag gerna vilja hra hvad ni tycker om Zola."

"Ingenting. Jag har inte lst ngot af honom och knner honom sledes
inte."

"Inte? r det mjligt? Skall det frsts s, som om ni inte heller ville
knna honom?"

"Det skall jag svara p, nr jag ftt erfara hurudan han r."

"Tillter ni, att jag hemtar t er ngra af hans arbeten?"

"Gerna. Men om han r sdan man sger, kan det ltt hnda, att jag inte
lser mnga sidor."

"Ni kan inte lta bli att lsa hans bcker, om de en gng ligga p ert
bord. Man mste beundra dem, ty det r natur i dem frn brjan till
slut. Och den framstlles der i hela sin fullhet, alla dess
uppenbarelseformer jemsides med hvarandra, ssom lika berttigade, lika
fria, af lika stort vrde. Ingenting dljes, ingenting hlles hemligt."

John smlog.

"Men hvad sger John?" frgade Lagander. "Kanske han inte lter sin fru
lsa Zola?"

"Om han frsker hindra henne att gra det, s r jag sker p att fru
Karell lser hvar enda bok, som jag hemtar. Den frbjudna frukten r
alltid den mest frestande."

"Jag mnar alls inte gra det," sade John leende.

"Deri gr du klokt ur din egen synpunkt."

"Nej, jag tvrtom vrderar Zola. Men man mste kunna lsa honom, se hos
honom fven litet annat, n det, som du nyss framhll."

"Du mnar vl inte, i Herrans namn, gra honom till en sedlighetens
apostel?"

"Ditt lutar det litet."

"Kors och bevars! r nu inte ens Zola fridlyst? Jag rkar rakt i
frtviflan. Fru Karell, lt oss g och kasta volang!"

"Just detsamma tnkte jag fresl. -- Herr Lagander!"

"Jag r frdig!"

"Och John?"

"Jag ser hellre p frn verandan och lser tidningarna."

De gingo d och brjade leken. Alma var till sin egen frvning genast
med hela sin sjl inne i den. Nr hon kastade ringen upp i luften, eller
strckte sig p tspetsarne fr att taga emot den p kppen, voro hennes
rrelser s smltande mjuka och behagliga, att de bda herrarna
ovilkorligt fljde dem med frtjusta blickar. Den ljusa
bomullstygskldningen satt ttt efter kroppen frn midjan nda upp till
halsen, och gestaltens yppiga konturer aftecknade sig tydligare n
ngonsin hr ute i fria luften vid kroppens vexlande stllningar. Allt
emellant, och isynnerhet d hon sprang, syntes hennes sm, vackra
ftter under de fladdrande fllarna.

"Vid min sjl, hon r den mest frtjusande kvinna p jorden," hviskade
Nymark till Lagander.

"Frlska dig bara inte i en annans."

"Jag enleverar henne frn Karell."

"N n!"

"Det gr jag, hin regera! Och Karell frtjenar det. Han har styfnat i
sin skra ro. Frstr sig inte ens p att njuta af det, som r hans
egendom."

"Hur vet du det?"

"h, det syns nog. Lika s likgiltig och fvermtt, som alla andra kta
mn."

"Men hvad sger fru Karell sjelf? Skulle du verkligen kunna vinna hennes
ynnest?"

"Du mste anse mig vara bra dum, d du tviflar derp."

"Galenpanna!"

"Hon r alltfr vacker och alltfr god fr att vissna bort i det
ktenskapliga lifvets enformighet."

"Herr Nymark, tag emot!" ropade Alma, som under tiden skt en ring,
hvilken hade flugit lngt bort fver hennes hufvud.

Nymark hjde sin kpp.

John satt hela tiden p verandan, rkte papyrosser och lste
tidningarna. Men slutligen lade han bort dem, blste ut vldiga rkmoln
och frsjnk i djupa tankar. Blicken vndes gng efter annan till dem
der nere, men tankarna tycktes vara p annat hll. Frst d leken var
slut och Alma samt gsterna ter kommo upp p verandan, slt ocks han
sig till sllskapet.

"Har ni nu ftt det svalt?" sade han leende.

"Ja, det ha vi," svarade Alma och satte sig varm och trtt p en bnk.
"Kom nrmare och sg ut," tillade hon till Maja Lisa, som blinkade och
vinkade med fingret i drrspringan. "Vi hafva inga hemligheter fr
herrarna."

Maja Lisa frde handen till munnen, frustade ut i skratt och blef rd.
Hon kom nd slutligen, med munnen hopsnrpt och utan att se till hger
eller venster, rakt fram till Alma och hviskade henne ngot i rat.

"Middagen r serverad!" sade Alma och steg upp.

Nymark bjd henne sin arm, och derigenom kommo de fven nu att sitta
bredvid hvarandra vid bordet. Slunda fick Nymark tillflle att hela
tiden visa Alma en uppmrksam artighet, p samma gng han p nrmare
hll kunde beundra hennes hys rena skrhet och formernas mjuka rundning.
Och han hade stundom svrt att hlla tankarna tillrckligt tillsammans
fr att deltaga i de frigas samtal.

Det var om landtdagsvalen John och Lagander talade. I de flesta stder
hade de svensktsinnade segrat, ehuru rstskalan blifvit begrnsad.
Lagander dundrade mot de svensktsinnade och kallade dem
tallriksslickare. Men John skte lugna honom.

"Det r vrt eget fel," sade han. "Vi nationelt sinnade ha inte nog
energi och styrka. De svensktsinnade hlla ihop, det r naturligt. Men
de skulle inte kunnat segra, om vi varit litet vaksammare."

"Hvem kan tfla med dem. De ha frmgenheten p sin sida och de inneha
alla de hgre mbetena. Nog gr det d an att psa."

"Men vi ha nd styrkan, ty vi ha hela folket bakom oss."

"Folket har nnu inte vaknat upp till att frsvara sina rttigheter."

"Det vaknar hvad det hinner. Rom bygdes inte p en dag."

"Ja, allt behfver sin tid. Det der pminner mig, fru Karell, om vrt
samtal senast."

"Kan ni tnka, att ocks jag ofta har kommit ihg det, och isynnerhet
dessa senaste dagar," sade Alma leende.

"Verkligt sant?"

Han sg forskande Alma i gonen och frstod, att de bda syftade p
samma sak, nemligen p det de hade talat om krleken mellan man och
kvinna.

"Kanske medger ni redan, att jag hade en smula rtt?"

"Inte nnu."

"Rom bygdes inte p en dag, och gamla inrotade vanor fs inte bort med
ens," sade Nymark leende.

"Ah," utropade Lagander, "jag vet redan om hvad ni talar."

Alma rodnade ltt. Hon skulle ej p ngot vilkor velat upprepa samtalet
s att hennes man hrde det.

Nymark mrkte det och kom henne ridderligt till hjelp.

"Ja, naturligtvis derom, att fru Karell inte p ngot vilkor vill
deltaga i sllskapslifvet utom hemmet."

Deras gon mttes ter och blickarna bekrftade ett litet, hemligt
frbund.

"Karell, bist oss," sade Lagander, "och sg t din fru, att hon
verkligen mste ndra sigt i den saken."

"Lefve friheten!" sade Karell.

"Bra!" utropade Nymark, "det ordet tar jag fasta p. Frn din sida mter
det sledes inte ngot hinder, bara din fru gr in derp?"

"Naturligtvis inte."

"Och du upptager inte heller illa, om jag gr hvad jag kan fr att f
henne att bifalla?"

"Gud bevare!" sade Karell leende. "Jag ger dig full frihet."

"Hr ni, fru Karell?"

"Jag hr."

Alma bjde sig fver sin tallrik. John bryr sig inte om det, tnkte hon;
knappast skulle han lgga det p sinnet, fven om jag skulle frlska
mig i ngon annan.

Nymark beundrade hennes fina nackhr, hvilka slingrade sig i lockar ner
p det hvita hullet.

"Hvad menar ni, fru Karell? Kommer jag att lyckas?"

"Man kan ju frska."

"Ni smler. Det ger mig hopp. h, ni har inte hjerta att sga nej."

"Men hvarfr? Jag frgar det nnu en gng. Inte kommer jag nd att
bidraga till ngons nje."

"Lt andra afgra den saken," sade Lagander.

De stego upp frn bordet. Nymark och Alma gingo ut p verandan.

"Kommer ni inte att bidraga till ngons nje?" frgade Nymark sakta,
lutande sig ner emot Alma, som stdde sig p hans arm. "Sg hellre, att
ni inte har nje af ngon. Ni, som inte bryr er om ngon?"

Alma skrattade och tog sitt handarbete. De blefvo ensamma p verandan,
ty John och Lagander gingo ned till lfsalen.

"Lt mig hlla hrfvan t er," bad Nymark, d Alma lindade den kring sin
arm fr att brja nysta.

Han drog fram en liten tltstol och satte sig framfr Alma, s nra, att
han nstan rrde vid hennes kldning. Hvarje gng en liten fnurra kom p
hrfvan, lutade han sig nnu nrmare, men fven hans minsta rrelse
visade en aktningsfall och dmjuk beundran.

"Det hr pminner om riddartiden," sade han, "d vi mn hade fr sed att
sitta s hr vid vra hjertans herskarinnors ftter."

"Nu herskar kvinnan inte mer fver era hjertan, och derfr har ni lagt
af den seden."

"Inte derfr. Det har skett till fljd af kvinnans vilja. En sdan hr
lycka f vi nu mer endast af en slump. Ocks nu mste jag genast stiga
upp, s snart hrfvan r slut."

"Naturligtvis, eftersom jag inte r ert hjertas herskarinna."

"Hur kan ni veta det?"

"N --" Alma rodnade och mnade frst bli allvarsam; men snart smlog
hon ter. "Den der stllningen frn riddartiden tyckes fra med sig
fven andra af riddartidens seder."

"Nemligen?"

"Galanteriet."

"Galanteriet r den enda form, i hvilken den naturliga knslan kan
framtrda i vra dagar."

John och Lagander lgo utstrckta i grset under trden. Lagander lste
en bok, eller rttare, han blddrade endast i den. John rkade vnda sin
blick mot verandan. En liten, knapt mrkbar rynka bildade sig mellan
hans gonbryn; han drog sig lngre bort och vnde sig t annat hll.
Myggorna lemnade dem ingen ro. John slog ihjl ngra, men trttnade
snart derp, d alltid nya kommo i deras stlle. Fr att f ro utbredde
han det stora Dagbladet fver sitt ansigte.

Lngre fram mot kvllen, d de frmmande hade tagit farvl, kvarblef
Alma en stund sittande i bten vid stranden. Hon sg frst efter deras
lngsamt bortseglande slup och viftade med nsduken till svar, d de
svngde sina mssor.

Grdagens missmod hade nstan frsvunnit ur hennes sinne i detta
gonblick, eller rttare, hon kom ej ihg det, ty tankarna rrde sig p
annat hll. Det var oklara, svfvande tankar, hvilka korsade hvarandra i
hennes hjerna.

Hon hade lofvat Nymark mnga saker. Bland annat att han ofta skulle f
komma och helsa p dem, s snart de flyttat till staden. "Ngon gng,"
hade Nymark sagt, men hon visste mycket vl, att det betydde "ofta."

Sedan hade hon nnu s der halft p lek lofvat att hon skulle beska
alla offentliga njen, som skulle ega rum under september, antingen det
d var soarer, konserter eller andra dylika tillstllningar. Och med
anledning hraf beslt hon att straxt efter sin terkomst till staden
lta gra sig ngra nya toaletter. Hon skulle lta gra dem riktigt
fina, efter nyaste modejournal, och fven vlja sdana frger, hvilka
passade fr hennes hy. Ty hon ville inte p ngra vilkor frefalla
obetydlig eller illa kldd om, hon en gng beslt sig fr att g i
sllskap.

Och hvarfr skulle hon inte g, ung och lefnadsglad som hon nnu var?
Hvad btade det att hon srjde derfver, att ktenskapet inte motsvarade
hennes frvntningar, att John hade blifvit kall och likgiltig? Kanske
hade han blifvit det just derfr, att hon med hela sin sjl hade
hngifvit sig t honom allena....

Nymark hade kanske rtt, tminstone till en del...

Alma lt nu hans yttranden, uppfrande, utseende, afbrutna suckar och
hviskningar passera revy. Hon knde hlft instinktmssigt sin makt, och
detta gaf henne en underbar, omedveten skerhet och beltenhet. Det var
henne dessutom ett nje att tnka p Nymarks fina anletsdrag, hans
vackra gestalt och hans gldande blickar -- blickar, sdana John ej mer
p lnge....

Hennes samvete anklagade henne ett grand, fr att hon erinrade sig dem
utan en afvrjande eller klandrande tanke. Men hon kvfde snart dess
rst. Var det hennes fel, om Nymark lskade henne? Och hvad ondt lg det
rtteligen deri? Ngon genkrlek hade han ju frn allra frsta brjan
icke ens hoppats p. Inom tillbrliga grnser skulle hans knslor i alla
fall komma att hlla sig, ty Alma egde ett mktigt skydd i sin krlek
till John...

Och ingenting hindrade ju henne att vara vnlig mot Nymark eller att
umgs med honom. Han var trefligare och gladare n andra herrar,
visserligen litet lttsinnig, men hvad betydde det! Denna egenskap
skadade ej i sllskapslifvet...

Han hade dessutom isynnerhet en god sida: han blef frtjust och tacksam
fver det minsta ynnestbevis. Om han kunde vinna aldrig s litet
genkrlek, skulle han helt visst knna sig alldeles fverlycklig. Helt
annorlunda n John!...

Mina kom och bad henne in. Helmi grt, och hon kunde inte bringa henne
till lugn.

"Jag tnkte, att hon kanske bttre skulle somna bredvid frun," sade hon.

Alma gick in, knpte upp de fra knapparna i sin kldning och lade sig
p sngen.

"Skall inte frun klda af sig med detsamma?" frgade Mina; "det r ju
redan sent."

"Inte nnu. Br hit Helmi!"

Helmi slutade genast att grta, d hon lades vid modrens brst, i
hvilket hon ifrigt grep tag bde med munnen och med bda hnderna. Nr
hon hade stillat sin hunger, lg hon der helt belten och sg, sg upp
till modren och smlog. Men modren log ej till svar och vnde ej ens sin
blick till henne.

Helmi slpte fr ett gonblick brstet, sg ifrigt upp p modren och
sade "g", fr att vcka hennes uppmrksamhet.

"Somna nu bara," sade Alma litet otligt och gaf henne ter brstet.

D Helmi fann, att hon ej lyckades tilldraga sig modrens uppmrksamhet,
tnjde hon sig med att i vrmen frn modren sakta fortstta diandets
ljufva njutning, och derunder insomnade hon s smningom.

Alma reste sig frsigtigt upp, igenknpte ter kldningen och gick ut p
verandan. Der var tyst och skumt. Frn Johns rum lyste ljus mellan de
nedflda gardinerna.

Hon satt p samma stlle, der hon hade suttit p dagen, d Nymark hll
hrfvan t henne. Hon lutade sig mot ryggstdet, lade hnderna i kors i
famnen och strckte ut sina ftter.

S djupt hade hon sjunkit i drmmar, att hon ej mrkt, att ljuset
frsvann frn Johns fnster, och ej hrde ngot, innan han stod bredvid
henne och sade:

"Sitter du hr allt nnu?"

Alma ryckte till och kastade en skygg blick p honom.

John smlog. fven den sista bittra knslan efter grdagen frsvann
fullstndigt, om han ens mer hade hyst ngon sdan.

Alma var s frtjusande der i sin halfliggande stllning. I
aftonskymningen syntes hennes ansigte blekare n vanligt, men p samma
gng fven rrande sknt.

"Kom bort, grynet," hviskade John och tog hennes hand.

Alma fljde honom lydigt in.

Fastn de ingenting sade och ingen uppgrelse kom till stnd, egde
emellertid dem emellan en fullstndig frsoning rum denna kvll.




V.


Derefter var Alma ngra dagar lugnare till sinnes. Flyttningen gaf henne
fullt upp med sysselsttning, och sedan skulle ter hemmet i staden
stllas i ordning. Det var ej tid att tnka p annat, d man mste
arbeta tills man trttnade.

John hade, i likhet med alla mn, en fasa fr dessa storstdningar i
hemmet. D sdana frekommo, tog han alltid till flykten, och s fven
nu. Alma sg det denna gng med nje.

"G bara," sade hon, "s att vi riktigt i ro f stlla i ordning hr."

John varnade dem fr att rra vid hans papper -- och gick.

Salongsgolfvet var nnu inte skuradt. Derfr bar Alma dit alla
krukvxter, sprutade vatten fver dem, torkade krukorna rena, afskar de
torra bladen och jemnade mullen ofvanp.

Hon var kldd endast i en rdrutig morgonrock, och hret hade under
rrelsen fallit ned.

D rkade Nymark komma just som olgligast.

Det frtretade Alma en smula, men hon bad honom likvl stiga in i hennes
mans rum, som redan var stdadt.

Fr ingen del, han ville inte stra.

"Men fr jag inte se p er hr? Ni passar s bra bland blommorna, ni,
som sjelf hr till dem."

Alma rynkade sin panna. Nu fann hon alls intet behag i detta slags
sprk; det frefll henne dumt och innehllslst.

"Jag gr ingenting, s lnge ni ser p," sade hon med bestmdhet till
Nymark, som stod p trskeln och stdde sig mot drrposten.

"D tvingar ni mig vl att g bort."

Alma svarade just ingenting hrp, ty hon nskade verkligen inom sig,
att han skulle g. Nymark sade farvl och gick.

Derefter fortfor Alma ej med samma ifver att pyssla om blommorna. Allt
efter litet tnkte hon p Nymark och upphrde med arbetet fr att
eftersinna, om han kanske knde sig srad och om han alls numera skulle
beska dem.

"Det r detsamma," sade hon fr sig sjelf, "och det r fven bttre s."

Hennes samvete var utomordentligt lugnt och hon kom till det fasta
beslut, att hon ej skulle kpa sig nya toiletter, ssom hon hade tnkt,
och ej heller g i sllskap.

De fljande dagarna tnkte hon endast p detta. Men hvarje gng det
ringde p tamburklockan, ryckte hon till och trodde, att det var Nymark,
som kom. Men nr det ej var han, knde hon sig liksom besviken och blef
misslynt, utan att hon dock gjorde sig reda fr af hvilken anledning.

Och det var i sjelfva verket ej den enda orsaken till hennes
misslynthet. nnu annat kom till. Annat, som egentligen just inte var
ngonting alls.

Hemmet var ter fullstndigt i ordning, hvarje vr putsad och stdad. Nu
skulle de bort njuta deraf. Ocks satt Alma till en brjan ngorlunda
njd och belten vid sitt handarbete och sg med vlbehag d och d
omkring sig. Allting sg s ntt och trefligt ut. Hon frmanade Arvi och
Ella att ej bringa ngot i oordning och pminte dem om att vl aftorka
sina ftter, innan de kommo in.

Men hon skulle nskat, att ocks ngon annan hade sett och beundrat med
henne rummens prydliga ordning. Derfr satt hon och vntade frmmande;
men ingen kom. Och John gaf sig lika litet nu som frr tid att vara
tillsammans med sin familj. Antingen var han upptagen ute, eller ocks
satt han i sin kammare vid skrifbordet och arbetade. P detta stt
brjade Alma smningom tycka, att all hennes mda nd hade varit
frgfves spild, d hon ej hade ngot motsvarande nje deraf.

En dag beslt hon g p visit till fru Leistn. Ej derfr, att hon just
skulle lngtat efter henne; ty fru Leistn hrde till dem, hvilka endast
talade om pigorna, eller egentligen blott om deras mjliga och omjliga
fel och brister. Intet annat mne i verlden intresserade henne. Men Alma
knde enformigheten och ensamheten s tryckande, att hon mste ska
ngon omvexling. Och i brist p bttre gick hon d fr att hra p
klagovisor fver pigornas fel och svagheter.

Hon var just frdig att g. Hon stod i tamburen och knt hattbanden, d
drren ppnades och Nymark steg in.

"terigen kommer jag olgligt. Det ser ut som om jag skulle frfljas af
ett oblidt de," sade Nymark, d han sg Alma frdigkldd att g ut.

"Ni kommer alls inte olgligt. Tvrtom. Vlkommen!"

Alma rckte honom gladt sin hand.

"Men ni mnar er ju ut."

"Jag stannar tusen gnger hellre hemma."

Och Alma berttade hur hon hade haft grufligt ledsamt och hur hon hade
tnkt g att skvallra om pigor, fr att slippa undan den ddande
ledsnaden.

De skrattade dert bda af hjertans grund, under det de stego in i
salongen.

"Inte sant," sade Nymark, "i hela verlden finnes det ingenting s
ddande, som ledsnaden. Och det kommer sig blott deraf, att vi menniskor
ro skapade fr att lefva. Ledsnaden r brist p lif."

"Alldeles s, en fullstndig brist p lif. Men sg, hur skall man
frlsas frn den? Vet ni ngon utvg?"

"Lt oss sluta frbund. Ensam kan ingen besegra denna fiende, men om vi
bda i frening brja striden, s kunna vi helt visst frjaga honom."

"Topp! Vi skola sluta frbund. Och vi vlja er till chef. Nr skola vi
brja striden?"

"I kvll."

"Och p hvad stt?"

"Vi skola g p brandkrens fest. Jag kom i sjelfva verket fr att
pminna er om ert lfte."

"Ah, ni har sledes hllit det i minnet."

"Jag har inte glmt det fr ett gonblick."

Dessa ord beledsagades af en blick, som bragte Alma att rodna. Men hon
skyndade att blanda bort saken.

"Naturligtvis str jag fast vid hvad jag en gng beslutit."

Hon kom nu ej alls ihg sina senare beslut.

"Verkligen? Och jag som redan trodde, att ni hade ngrat er."

Alma skrattade och var en smula frlgen. Men hon slapp att svara ngot,
ty i detsamma kom John hem.

"Kommer du p brandkrsfesten i afton, John?" frgade Alma.

"Jag kan inte," svarade han och satte sig i en lnstol bredvid henne,
"jag har stadsfullmktiges sammantrde."

"Vore det s farligt, om du fr en gng blefve borta derifrn?"

"I dag ha vi vigtiga frgor fre. Och sanningen att sga, s har jag
just ingen lust fr hela festen."

"Det r just det."

Alma sg melankoliskt p Nymark.

"Kom d ni tminstone," sade han.

"Ja, du kan ju g nd, om du har lust."

"Ngon frstrelse behfver ocks jag. Ingen menniska hrdar i evighet
ut med att laga mat och skta barn."

Alma sg ned och ryckte nervst i ena hrnet af bordduken, som hon rkat
taga i sin hand.

"Ingen hindrar dig att flja din egen vilja i det afseendet," svarade
John allvarligt.

Han steg upp och gick in i sitt rum, innan Alma hann sga ngot.

"Ingen hindrar!" Alma kmpade med sina trar. "Nog vet jag det. Men det
anses nd vara illa."

"Hvem anser s? Ni sjelf."

"Inte jag, men John och alla menniskor."

"Det r inte sant, fru Karell. Och om de ocks gjorde det, behfver ni
vl bry er derom? Sdant r ju ingenting annat n inskrnkthet."

Trarna trngde sig likvl oemotstndligt fram i Almas gon. En smula
frlgen tryckte hon nsduken mot ansigtet.

"Hur barnslig jag r!"

"Ja, verkligen! Nr skall ni frigra er frn dessa gamla skdningsstt
s pass mycket, att ni vgar andas den fria, friska luften."

"D skulle jag frmodligen brja strfva att bli medlem af
stadsfullmktige och landtdagen, ssom andra raska kvinnor i vra
dagar."

"Nej, Gud bevare, lemna dessa omrden t de gamla och fula. t er bjuder
lifvet en sknare lycka."

Nymark tog sin hatt.

"Fr jag komma och hemta er i afton, eftersom John inte kommer med?"

"Vill ni vara s god?"

"Med strsta nje. Allts, farvl till i afton, fru Karell!"

"Farvl."

De gfvo hvarandra handen, och drren slt sig efter Nymark.

"Han r vnlig och angenm," tnkte Alma, d hon blef allena; "det r
intet underligt att man trifs s vl i hans sllskap."

P kvllen, d Alma gjorde toilett fr festen, kom Arvi till henne med
kartan och geografin.

"Jag hittar ingenting p den hr kartan, mamma. Och vi ha s svr lexa.
Alla berg i mellersta Europa."

"h, g och be att pappa visar!"

"Pappa r inte hemma."

"Frsk hjelpa dig sjelf till rtta. Mamma har inte tid."

"Men nr jag inte hittar."

Arvi envisades och brjade sedan grta.

"r du stygg mot mamma? Nu hjelper jag dig i ingen hndelse. Och du
skms inte att grta! G genast bort. Mamma vill inte ens se en sdan
gosse."

Alma slog ut sin nsduk och fuktade den med parfym. Nymark vntade p
henne i salongen.

"Hur utomordentligt vacker den der havannafrgen r," sade han, d Alma
intrdde.

"Verkligen?"

"Och fven i frigt r kostymen utmrkt vl gjord."

"Ni mtte vara knnare."

"Jag kan tminstone sga hvad som r vackert och hvad som inte r det."

"D ger ni mig skert goda rd, nr jag hrnst lter gra mig en ny
kostym?"

"Gerna. Men har ni ocks frtroende till mig?"

"Obetingadt. Isynnerhet som jag fruktar, att jag kommit litet p
efterklken i sdant."

"D skall jag gra er s skn, att ingen kvinna i verlden skall kunna
tfla med er."

"Jag njer mig i alla fall med mindre," sade Alma skrattande och gaf en
tacksam blick t Nymark, som hade hjelpt regnkappan p henne.

Till festens program hrde sllskapsspektakel. De kommo i lagom tid,
just d det ringde tredje gngen och frhnget gick upp. Man gaf "Frsta
krleken."

"En stor kokett, den der lilla frken!" sade Nymark sakta till Alma.

"Hvad heter hon?"

"Wahlberg, tror jag; alla lyceisters gemensamma flamma."

"Allas gemensamma?"

"Vid den ldern frlskar man sig vanligen i samma freml. Frst senare
vljer sig hvar och en sitt."

"r den der baronen lyceist?"

"Antagligen."

"Men jag tycker att frken Wahlberg inte spelar s tokigt."

"Hon frsker efterbilda Ida Aalberg. Alldeles tydligt, i hvarje
rrelse. Nej men, det der r riktigt komiskt!"

"Ni r en strng kritiker. Vid ett sllskapsspektakel fr man inte
fordra alltfr mycket."

"Jag fordrar ingenting, jag endast njuter."

"Ni njuter af att f skratta och gyckla."

Frhnget fldes. Applder ljdo. Nymark klappade ifrigt i hnderna och
ropade: "bra, bra!"

"Hycklare!" sade Alma och sg p honom.

"Hon tror sig vara en stor konstnr. Vi m unna henne den gldjen."

"Huru kan ni vara s elak?"

"Jag elak? Bara hon visar sig i salongen, skall jag genast g och tacka
henne och sga, att hon spelade bttre n frken Aalberg. Ni skall f
se, att hon blir frtjust derfver."

"Och det gr ni med godt samvete?"

"Hon r endast sjutton r, fru Karell. Man fr vl alltid skmta litet
med barnen."

"Utan att alls frga efter huru det verkar p dem?"

"Nd, fru Karell! Predika inte moral fr mig, det r i alla fall
frspild mda, ty jag r en mycket otacksam lrjunge."

"Och ni tvekar inte alls att tillst det?"

"Emedan jag vet, att ni frlter det fr mina mnga goda sidors skull.
Inte sant?"

"Man mste skratta t er, om man vill eller inte."

"Och vara vnlig som frut. Fr jag lof?"

Han bjd henne sin arm.

"Hvart?" frgade Alma.

"Om ni behagar, s g vi dit in i sidorummet och dricka te."

Nymark hll sig vid Almas sida hela kvllen. Presenterade fr henne nya
bekantskaper, dansade blott helt litet och nstan endast med henne och
lemnade henne ej ens fr ett gonblick ur sigte.

Efter andra franssen hade tre, fyra herrar efter hvarandra bjudit upp
Alma till vals, och den femte stod redan och vntade, d hon andfdd
sjnk ner p sin stol.

"Dansa inte mer!" hviskade Nymark, bjande sig fram fver stolens
ryggstd.

"Hvarfr inte?" frgade Alma.

Hon flktade med solfjdern och slog de blixtrande gonen upp mot
Nymark.

"Er helsa tillter det inte."

"Men det r s roligt. Jag kan inte sluta nnu."

Hon var redan nyo p golfvet.

De hade dansat ett par hvarf, d Alma tungt stdde sig emot kavaljerens
arm.

"Jag svimmar," ljd det frn hennes lppar.

Nymark skyndade fram och nstan bar henne till en soffa i sidorummet.
fven halft afsvimmad som hon var, visste Alma hvem det var, som sktte
om henne. Hon lemnade sig med en knsla af tacksamhet t Nymarks
omsorger. Det var alldeles som om hon nu hade funnit en ny vn och
kamrat.

"Det gr fver redan," sade hon sakta, fastn hon nnu inte egde kraft
att hja gonlocken.

"Hvarfr lydde ni inte mig?" frebrdde henne Nymark.

"Banna mig inte; jag r frisk nu igen."

"Men ni fr inte dansa ett steg nu mer."

"Jag mste vl vara lydig."

Alma frmdde nu resa sig upp och lutade sig mot soffkarmen.

"Hvad ni r blek nnu."

"Det hr kom helt skert af att jag inte har dansat p s lnge," sade
Alma leende. "Frr hll jag nog ut utan uppehll nda till morgonen."

Nymark hemtade vin t henne, och sedan hon druckit ett par glas, knde
hon sig fullkomligt terstld.

Hon hade lust att fortstta dansen, men Nymark hindrade henne.

"Om ni blir sjuk sedan, s lter inte John er komma en annan gng," sade
han.

Och slunda blefvo de kvarsittande der fr terstoden af kvllen. De
superade, samsprkade gladt och skrattade.

Bekanta fruntimmer kommo och helsade p Alma. Hon frskte gra sitt
bsta fr att visa sig tacksam emot dem, men i sitt hjerta nskade hon,
att de snart skulle g och lemna Nymark och henne allena. Ty de hade s
trefligt p tumanhand. De samtalade mycket mera fritt och otvunget i
alla sdana mnen, som de i andras nrvaro knapt skulle vidrrt, fastn
det inte var ngra hemligheter eller i frigt ngot farligt.

Fljande morgon var Alma s trtt, att hon knapt frmdde stiga upp
klockan tio, d John kom hem till frukosten.

"Helmi grt efter dig i natt," sade John.

"Lt henne grta!" sade Alma. Hon lg utstrckt p soffan i sitt rum och
brydde sig inte om att komma till bords.

"Jag mste afvnja henne, hon tar bort alla mina krafter. Hon r s stor
och fet och vill inte ta annat, s lnge hon fr brstet."

"Stackars Helmi, hr du hvilken dom mamma fller fver dig," sade Mina,
som befann sig i barnkammarn och hade hrt Almas ord.

"Vi skola g och frga om det r riktigt sant."

"Hemta henne inte hit, jag hade henne just nyss," sade Alma otligt,
"lt mig nu vara i fred tminstone ett gonblick, nr du ser, huru svag
och kraftls jag r i dag."

Mina vnde om, men Helmi, som gladt hade fktat med armarna och kroppen
och jollrat, d hon sg modren, brjade grta. Mina stngde drren och
frde Helmi till fnstret. Hon vyssade och knapprade p rutan.

"Se dit, se dit, hsten springer, nej s underligt!"

Helmi sg p undret och glmde sin grt.

"Jag r i dag bjuden p middag till Lagander," sade John frn matsalen,
"dit komma bland andra tv landtdagsmn, Hyvrinen och Pkknen."

"Du blir d borta hela dagen?" frgade Alma fr att sga ngot.

"nda till kvllen. Jag gr dit frn skolan, klockan tre," sade John och
kom in. "Hur r det med dig? r du sjuk?"

Han satte sig p soffkanten och betraktade henne.

"Nej, endast litet matt."

"Kanske dansade du fr mycket i gr kvll," menade John.

Alma svarade ingenting. John steg upp.

"Vill du se efter, att Arvi lser sin lexa till i morgon. Han kunde
ingenting i dag."

"Ja."

Alma undrade, att hon nu alls inte fruktade fr ngon ledsnad, d hon
skulle bli allena hela dagen. Och det kom sig endast af att hon kvllen
frut hade haft roligt och att minnet deraf nnu eftert sknkte henne
nje.

Hon nstan njt af sin tillvaro, der hon lg, s svag hon ocks var.

Midt emot soffan var en stor spegel, i hvilken hon kunde se sin bild.
Nr hon betraktade den, blef hon fvertygad om att ingen toalett kldde
henne s bra, som den rdrutiga morgonrocken, isynnerhet s hr, d
fllarna fritt fingo falla ner p golfvet.

Nymark hade skrutit med sitt utmrkta sknhetssinne. Alma skulle mycket
gerna velat veta hvad han skulle tyckt om henne i den hr stllningen
och kostymen.

Hret var nnu lockigt efter grdagen. Hon frskte fr ro skull p hvad
stt det bst skulle klda henne, nerkammadt p pannan, eller
uppstruket, eller s att det fll fritt litet t sidan.

Sedan lt hon den vida rmen falla s, att hennes bara arm blef synlig
nda upp fver armbgen. Och denna glnsande hvita arm lade hon under
sitt hufvud, beundrade i spegeln dess mjuka rundning och den goda effekt
den gjorde ssom fond mot det mrka hret.

I detsamma ringde det p tamburklockan. Mina lade Helmi frn sig ner p
golfvet och sprang fr att ppna.

Hon kom tillbaka och sade, att magister Nymark var der och frgade huru
frun mdde och om han finge trffa henne.

Alma rodnade.

"Bed honom komma hit." sade hon hastigt.

Hon undrade, att hon var s upprrd och att hjertat bultade s hrdt.
Och hennes hnder darrade. Hvarfr?

Det var ju riktigt narraktigt! -- Hon frskte beherska sig och visa sig
alldeles lugn.

Hon drog rmen ner och lyfte hufvudet frn dynan. Men hon frblef dock
fortfarande i en bekvm, halfliggande stllning, sedan hon kastat nnu
en hastig blick i spegeln.

"Ni r sjuk?" frgade Nymark, i det han tog hennes hand.

"Endast trtt," sade Alma leende och vinkade t honom att taga plats p
stolen.

Nymark drog den nrmare.

"Kanske ni nskar hvila?"

"Ert sllskap lifvar mera upp mig, tror jag."

"D kan jag sitta hos er med godt samvete."

"Ni tar vl inte illa upp, att jag r s hr i min frihet?"

"Det frgar ni inte p allvar. Det var blott en liten skatt, som ni
betalade t ert frra skdningsstt."

"Frra!"

"Ja, s sade jag. Ty utan att ni vet eller vill veta deraf, brjar ni
redan frigra er derifrn."

Alma mste ocks sjelf medge det. Hennes verld var ej mer densamma som
frr. Hennes blickar hade ntt litet lngre, anat nya frestande
utsigter, hvilka drogo henne till sig, fastn hon nnu inte klart kunde
sknja dem och inte visste om det var ngot godt eller ondt, som frn
det hllet skulle mta henne; men hon brydde sig inte heller om att
nrmare forska derefter. Friare voro de tminstone och gladare, och med
nyhetens berusning drogo de henne till sig.

Timmar frflto. De talade stundom allvarligt, stundom skmtsamt, och
ofta voro skmt och allvar s blandade, att det ena ej kunde skiljas
frn det andra. Men Alma kom allt mer till den fvertygelsen, att Nymark
ej hade sin like som sllskapsmenniska.

Slutligen sg Nymark helt fverraskad p klockan.

"Half fem! Och jag, som skulle g till Lagander p middag."

"Hvad skall ni nu gra?"

"Det fr vara," sade Nymark skrattande, "det gr mig endast ondt, att
jag har uppehllit er."

"Ni har inte p ngot stt hindrat mig. Men sjelf har ni gtt miste om
ett angenmt sllskap."

"Men har ftt njuta af ett annat, som r tusen gnger angenmare."

"Idel grannlter igen. Nej, g inte nnu, eftersom ni nu en gng har
blifvit utan middag. Vi skola se efter hvad Maja Lisa kunde ha att bjuda
oss."

Det var inte s alldeles dligt. Kttsoppa och kldolmar. Och om de
ville vnta ngra gonblick, s skulle hon ocks laga en efterrtt.

Nymark gick allts ej nnu, utan drjde nda till klockan sju. Ej ens d
skulle Alma velat lta honom g, ty hon gissade, att John ej skulle
komma hem frrn sent p kvllen. Och under loppet af denna dag hade de
kommit hvarandra nrmare n frut under hela den tid de varit bekanta.
De kommo s vl fverens. Alma var frtjust. Hon hade d slutligen
funnit hvad hon lnge omedvetet saknat, en glad, fri kamrat, som gerna
var tillsammans med henne och af hvars sllskap hon njt s, att intet
annat nje kunde jemfras dermed. Han var just motsatsen till den
allvarlige och lugne John. I sitt hjerta tnkte Alma, att fastn John
nog var henne kr, s tyckte hon nd mer om Nymark. Sitt samvete
lugnade hon med att inte heller John s odeladt hngaf sig t henne. Han
glmde sig aldrig fr hennes skull borta frn ngot sllskap, om han
blott eljest hade lust att g; men det hade Nymark nyss gjort.

"Drj nnu," bad hon, d Nymark ville taga afsked.

"Nej, fru Karell, nog mste jag g nu. Men vi rkas snart."

"Mycket, mycket snart!" sade Alma, i det hon lade sin hand i Nymarks.

Nymark gaf henne en s m blick, att blodet steg upp i hennes kinder.

"Adj d!" sade hon och drog hastigt bort sin hand.

Sedan Nymark gtt, strckte hon ter ut sig p soffan, tryckte ansigtet
mot dynan och slt gonen. Hon knde sig hvarken trtt eller smnig,
tnkte p ingenting och bekymrade sig ej fver ngot. Men hjertat slog,
ansigtet gldde och en ljuf knsla fylde hennes barm.

"Mamma," hviskade Arvi sakta bredvid henne, "r mamma vaken?"

Alma spratt upp.

"Arvi, har du lst din lexa?"

"Jo, om mamma skulle frhra."

Alma tog boken. Det var historia, och Arvi lste lexan utantill,
flytande som vatten. Alma frmdde ej mycket flja med, ehuru hon nog
bjd till, ty hon var s tankspridd. Men det var inte heller behfligt;
Arvi stapplade ej p ett enda ord och stannade ej frrn vid slutet.

Alma bermde honom, gaf honom stsaker och lt honom g.




VI.


En dag fann John p Almas bord Strindbergs "Giftas."

"Har Nymark varit hr?" frgade han.

"Han var hr p frmiddagen, medan du var p lyceum," svarade Alma.

Derefter frekommo hos Alma gng efter annan nya bcker, n af Zola, n
af Guy de Maupassant eller af ngon yngre nordisk frfattare. En gng
syntes bland dem till och med Arne Garborgs "Mandfolk."

"Nog ro de bra, de der, blott man frstr att lsa dem rtt," sade
John.

"Huru bra de d lsas?"

"S, att man ser det ondas fljder. D Arne Garborg lter sina hjeltar i
"Mandfolk" sga om sig sjelfva, att de ro stora svin, men att de inte
mer kunna hjelpa det, s borde detta likvisst verka mer n de bsta
moralpredikningar."

"Nymark tar dem inte frn den sidan."

"Nymark! Han r just en af dessa ytliga och lttsinniga menniskor,
hvilka inte ha frmga att trnga till krnan af ngon sak."

"Det r inte sant. Nymark r tvrtom en stor tnkare."

"S tycker du, lilla Alma, derfr att du sjelf inte plgar ditt hufvud
med mnga tankar."

John sltade smleende Almas hr. Men Alma sttte frolmpad bort hans
hand.

"Jag r naturligtvis dum. Jag frstr ingenting. r det inte s?"

"N, n! Ngot sdant har jag ju inte sagt."

"Men likvl menat. h, om du tminstone vore uppriktig!"

"Men Alma, hr nu! Hvarfr bli ledsen fver ingenting? G inte bort."

John tog fatt henne, men hon ryckte sig ls och gick ut i kket. Han tog
ngra steg efter henne, men vnde sedan pltsligt om, d han erinrade
sig, att tjenarena voro der.

"Hm," sade han kort.

Han tog en bok frn bordet, ppnade den och sg deri.

"Hm!"

Han kastade den tillbaka och gick till fnstret.

"Frdmde Nymark, af honom har man d endast frargelse!"

John sg ned p gatan. Der rrde sig menniskor, men han sg dem ej,
fastn han fljde dem med gonen. Ett par skolgossar gingo frbi. De
lyfte p mssorna, men deras helsning blef obesvarad.

Efter en stund likasom ryckte han sig ls frn ngonting. Han lyfte upp
hufvudet och rtade ut axlarna.

"Huru som helst, men Nymark skall inte kunna sga, att jag r
misstnksam. Ty det vore en skam bde fr Alma och mig."

Ett par dagar var Alma vid vresigt lynne. Hon talade nstan alls inte
och drog inte sin mun till det minsta smleende, nr John frskte
skmta. John uppehll sig i sitt rum, arbetade som frut och tnkte, att
detta nog skulle ge sig med tiden.

En gng, d han kom hem frn lyceet, stod Alma i salongen invid
blommorna. John rnade g in p sin sida utan att sga ngot. Men d
hrde han Alma yttra:

"John, kom och se p den hr rosen."

"Aha," tnkte John, "lter det nu s. Bra!"

Han smlog.

"Straxt, mitt lilla gryn, bara jag tndt en papyross."

Han kom och lade armen kring Almas lif.

"r den inte vacker?"

"Jo, det r den."

Johns blick gled frbi rosen. Han mtte Almas gon, tog henne under
hakan och vnde hennes ansigte till sig. Och han tryckte en lng kyss p
de motstrfviga lpparna.

"N, lt bli!" sade Alma rodnande, "de se derifrn kammarn."

"n sedan? Jag m vl ha lof att kyssa min egen hustru."

John kysste henne med lekfullt trots gng p gng, till dess Alma
slutligen slingrade sig ur hans armar.

"Lt bli nu, John," sade hon och drog sig lngre bort.

John gick till kammardrren.

"Men hr finnes ju ingen. Du r ondigtvis rdd."

Men Alma brjade tala om annat.

"Helmi r kinkig. Jag har brjat afvnja henne."

"S. Hon har sledes, stackars liten, ftt sin frsta sorg."

"Det fr man inte fsta afseende vid."

"Naturligtvis inte."

"Jag borde bara" -- Alma plockade bort torra blad frn vxterna -- "visa
mig s litet som mjligt."

"G inte alls p den sidan. Var hr i salongen och i mitt rum."

"Det vore bst att jag inte vore hemma alls. Jag kommer nd alltid att
g dit, s snart jag hr henne grta."

"S fga karaktrsstyrka ha ni kvinnor. Men om vi nu, mitt lilla gryn,
skulle frska fva oss deri. Hvad --? Det hr vore just ett ypperligt
tillflle, tycker jag."

Alma stod allt nnu bortvnd och plockade om vxterna. Hon svarade
ingenting.

John sg p en bok, som lg p bordet.

"Nymark har varit hr?"

"Han stack sig in p ett gonblick."

John steg upp och gnolade p en melodi. Alma vnde sig om, likasom ville
hon nnu sga ngot, men det blef likvl ingenting af. John gick in i
sitt rum.

P kvllen kom Alma in dit med sitt handarbete. John skref; Alma satt
tyst, men sg allt efter litet upp frn arbetet och lyssnade.

"Grter Helmi, eller hvad r det --?" frgade John leende.

"Nej, jag tyckte bara --. Der ringer ngon!" tillade hon i detsamma och
kastade sitt arbete t sidan.

"Bara det inte skulle komma frmmande. Det vore bra olgligt nu."

Alma gick att ppna och kom efter en stund tillbaka, tfljd af Nymark.

John rynkade gonbrynen ett grand.

"Du lr vara upptagen, John," sade Nymark.

"Ngot litet, om jag skall sga sanningen. Men sitt ner i alla fall."

"Jag skall inte heller drja lnge. Jag kom bara i ett litet rende."

Alma sydde ifrigt och sg ej ens som hastigast upp.

"Och det vore?"

"Jag ville frleda din fru att komma med p en lustfrd."

"Med ngbt till Imatra?"

"Du vet sledes redan af det?"

Nymark sg p Alma.

"Alma har ingenting sagt. Jag hrde bara, att en sdan utflykt var
ptnkt."

"Det blir en glad utfrd. Och trefligt sllskap. Och militrmusik
medfljer. Fru Karell skulle helt skert komma att knna sig riktigt
lifvad och strkt, d hon kommer hem igen."

"Hvad menar du, Alma?"

"Jah ... kanske nog ... ocks fr Helmis skull... Men det beror p dig."

"Ingalunda. Gr helt och hllet som du vill."

"Ser ni, fru Karell! John ger er full frihet. Ni kommer sledes."

"Frden kommer kanske att rcka ett par veckor."

Alma blickade upp och sg skygt p sin man.

"Dess lngre rcker njet," sade John.

"Alldeles s, dess lngre rcker njet. Och nu gr jag, s att jag inte
m stra. I morgon kvll klockan sju gr bten, fru Karell."

Han tog afsked, och Alma fljde honom ut i tamburen fr att lsa igen
efter honom.

"Allt gick bra," sade Nymark halfhgt. "John gjorde inga invndningar
alls."

"Nej, tnk det! Och jag som trodde, att han p det bestmdaste skulle
motstta sig."

"Kommer ni ihg klockan sju!"

Nymark fattade nnu en gng hennes hand.

"Jag skall inte glmma."

John skref, d Alma kom tillbaka och satte sig p sin frra plats vid
bordet. De fortsatte hvardera en stund tysta sitt arbete.

Men sedan lade John bort pennan, lutade sitt hufvud mot handen och sg
allvarligt p Alma.

"Talade Nymark redan i frmiddags med dig om detta?" frgade han.

"Ja," svarade Alma litet oskert.

"Och du visste, att han skulle komma nyo fr att fvertala mig att
samtycka till frslaget?"

Almas ron blefvo rda, men hon sade ingenting, utan fortfor att sy p
det ifrigaste.

"Visste du det, Alma?"

"Ja," ljd det slutligen sakta frn hennes lppar.

En stund var nu ocks John tyst.

"Det skulle varit bttre," sade han sedan med beklmd stmma, "om du
uppriktigt och ppet hade talat om det fr mig."

Alma kunde just ingenting svara, men hon plgades, der hon satt, och
skte ifrigt ngon orsak att aflgsna sig.

"Det r sant, Arvis lexor --."

Hon steg upp och vecklade ihop sitt arbete. John lt henne g.

Nr hon terkom frn lustfrden, var Alma gladare och lifligare n
ngonsin. Hon spelade och sjng, lekte med barnen och stlde upp
mblerna i ny gruppering. P allt stt frskte hon vara John till njes
och gjorde honom allt emellant sm tjenster. John lade mrke till, att
hon var likasom fryngrad.

Men om ntterna vaknade han af att Alma vnde sig i sin sng, och nr
han lyssnade, tyckte han sig finna att hon var vaken.

"Fr du inte smn?" frgade han.

"Nej. Och jag r inte ens smnig. Jag har legat vaken hela natten. Huru
mycket r klockan?"

"fver tre. Hvad felas dig?"

John hll upp ljuset och sg p henne. Alma mtte hans blick med stora,
strlande gon.

"Inte felas mig ngonting. Rakt ingenting. Jag fr bara inte smn."

"Frsk nd, grynet mitt," uppmanade John och lade sig ter.

Nr han om morgonen vaknade vid vanlig tid, var Alma djupt insomnad.
John steg sakta upp, frmanade barnen och tjenstefolket i rummet
bredvid, att de ej skulle komma och stra, samt gick att klda sig i
sitt eget rum. Och p detta stt fick Alma vanligen njuta af
morgonsmnen nda till inemot klockan tio.

John anade nog orsaken till denna smnlshet. Alma hade under hsten
vant sig vid att vaka lngt fram p ntterna. Antingen hade de sjelfva
frmmande, eller ocks var hon ute. Nr hon var i sllskap, blef hennes
svaga nervsystem s upphetsadt, att hon behfde flere timmars hvila,
innan det ter lugnade sig s mycket, att hon kunde somna. Men John
fruktade att Alma skulle blifva ond, om han sade ngot derom, och
dessutom nndes han inte hlla henne tillbaka, d han sg hur begifven
hon var p njen.

Sjelf brydde han sig just ej ofta om att g med. Dels knde han ingen
lust derfr, dels hade han ocks s mycket arbete, att han ej fick tid
dertill. Frst frekom det Alma litet ovant att g allena, isynnerhet
som de friga fruarna vanligtvis tfljdes af sina mn. Men Nymark
skrattade t dessa hennes betnkligheter och gycklade stndigt fver
dylika gamla konvenansbruk.

"De plga blott ondigtvis sig sjelfva och hvarandra," sade han. "Ser
ni, de ha aldrig p samma gng lust att g bort. Och jag r sker p att
de inte heller samtidigt ro frdiga att g, utan den ena fr alltid lof
att vnta p den andra och frargar sig derfver."

"Ja, men nd --" frskte Alma nnu vidhlla.

"Att de kanske hr skulle hlla hvarandra sllskap? Lt oss anstlla
observationer!"

Han lt det ena kta paret efter det andra passera revy, gycklade med
den tvungna skyldighet, hvarmed ngra af herrarna bjdo sina fruar te,
och visade hurusom de flesta hela kvllen nstan undveko sina mma
hlfter. Slutligen fste han Almas uppmrksamhet vid tvenne nygifta,
hvilka verkligen troget sutto sida vid sida, alldeles som fastvuxna.

"Huru lnge tror ni att det der rcker? En mnad? Tv? Hela lifvet? h,
skola vi sl vad?"

Alma, halft plgad, halft road, bad honom sluta.

"Menniskorna se p oss. De mrka skert, att vi tala om dem."

Nymark skrattade. Men derefter knde sig Alma ej mer besvrad af att
John stannade hemma, nr hon gick till ngot nje.

I brjan af december var en maskerad arrangerad. Alma hade lnge
grubblat p sin kostym, till dess hon slutligen p Nymarks frslag
beslt upptrda som dagens drottning. Nymark ter skulle frestlla
natten.

Denna kvll satt John bekymrad och grubblande i sitt rum. Han tnkte p
affrerna. Helt nyss hade han lyft sin mnadsln och den frslog ej p
lngt nr till att betala alla smskulder. Bodrkningarna hade stigit
till en frskrckande hjd, och den annalkande jultiden samt sedan
landtdagen skulle medfra allt strre utgifter. Han funderade hit och
dit och gjorde sina berkningar. Men han kom alltid till samma resultat,
nemligen att annat ej hjelpte, n att han mste taga upp ett strre ln,
antingen af enskilda, eller frn ngon kassa. Hvarmed skulle han vl
sedan betala det, d ocks rntorna mste erlggas, och lnen ej ens
derfrutan motsvarade utgifterna?

ngesten steg honom ur hjertat upp i hufvudet. Han lemnade berkningarna
derhn och skte vnda tankarna p andra mnen; tog fram rent papper och
brjade skrifva en artikel till Uusi Suometar emot spanmlstullar. Ty
att dma af allt, skulle frga hrom komma att vckas vid landtdagen.
Under det han tnkte p de allmnna angelgenheterna, glmde han snart
sina enskilda bekymmer.

"Spanmlstullen", skref han bland annat, skulle obestridligt gagna de
rika, isynnerhet de frmgnare jordegarena, domarena och presterna. Men
den skulle blifva en brda fr denna talrika fattiga befolkning, som ej
eger jord och hvars rttigheter och frdelar landtdagen br bevaka.
Arbetarens, dagsverkarens knappa brd skulle derigenom blifva nnu
knappare. Lt oss icke ka deras brda, ty den r fven derfrutan
alltfr tung."

"Rttvisa bra vi framfr allt iakttaga vid vra sociala strfvanden.
Detta r frsta vilkoret fr vr sunda nationella utveckling. Och det r
det enda medel, hvarigenom vi kunna undvika dessa farliga oroligheter,
hvilka nu i de stora kulturlnderna underminera samhllets grundvalar."

"Vi bra strfva att hja och frbttra vra mindre vl lottade
landsmns belgenhet, tillgodose isynnerhet deras bsta..."

"John, se hit; jag r frdig nu."

Alma stod i drren, leende och strlande i en hvit, af silfver och guld
glnsande florsdrgt.

"N, hvad sger du? Blir du inte blndad?"

"Vacker r du. Utomordentligt vacker!" sade John.

Men rsten var utan klang, ty han kom i detsamma att tnka p huru
mycket denna drgt, som blott var mnad till en enda aftons nje, mtte
ha kostat Alma. Den frra oron fick ter makt med honom. Alla de
invecklade affrerna lade sig som en brda fver hans skuldror.

"Och du skrifver bara stndigt. Nr skall du f nog af det?"

"Nr jag inte orkar mera."

"Det lr redan vara tid fr mig att g," sade Alma, i det hon bemdade
sig att knppa de sista knapparna i handsken. "Hjelp mig, John, de ro
s trnga."

John gjorde som hon bad och fljde henne sedan ut i tamburen.

"Gr du till fots?" frgade han.

"Nej, jag ker. Hyrkusken vntar p grden."

"Huru? Du tar bara en tunn regnkappa p dig? I den hr klden. Hvad
tnker du p?"

"P den hr korta vgen hinner jag inte ens bli afkyld."

"Men du kunde ju lika gerna taga en varmare kappa."

"Som alldeles skulle platta ner min kostym. Tackar s mycket. Och adj
nu, John."

Hon tnkte frst blott rcka honom sin handskbekldda hand, men sedan,
likasom om en hastig sinnesfrndring frsiggtt inom henne, slog hon
bda armarna om Johns hals och kysste honom.

"Adj!"

"Adj! Frkyl dig inte!"

Alma sprang redan utfr trappan, och John tervnde till sitt rum.

Den oklara, hlft ngerfulla knsla, som s pltsligt bemktigade sig
Alma i tamburen, frsvann snart i maskeradens yrande njen. "Natten"
fljde "dagen" som en skugga, och bakom masken hviskades ord, sdana som
aldrig eljest.

De dansade tillsammans, och efter dansen dracks champagne. Alma befann
sig likasom i yrsel. Hon vgade knapt tnka p hvad allt Nymark hade
hviskat till henne; men hon tnkte likafullt och kvfde den frebrende
rsten i sitt brst dermed, att detta allt ju endast var lek. Och Nymark
behfde ju inte veta, att hon hade hrt ngot, fastn i sjelfva verket
ej ett ord hade gtt frloradt fr henne. h, hon frstod mycket vl
dessa afbrutna meningar, dessa kvfda suckar, denna darrning p rsten
-- allt. Kindernas gld skulle nog yppat det, men kinderna tcktes af
masken...

Och ter dansade de, och ter drucko de champagne. Musiken ljd. Rundt
omkring dem rdde gldje.

Alma nskade, att denna natt aldrig skulle taga slut.

Men der satt utmed vggen en grupp fruntimmer, hvilka msom hviskade med
hvarandra och msom sgo p dem. Och deras blickar voro s underliga,
att de slutligen vckte Almas uppmrksamhet. Hon frstod ej genast hvad
de inneburo, utan vnde sig till Nymark:

"Hvarfr se de der s oafvndt p oss?"

"De ro helt skert afundsjuka, d de se lyckliga menniskor."

"Och sedan hviska de oafbrutet med hvarandra."

"De stta ihop historier, naturligtvis. Det r just hvad sdana der
plga sysselstta sig med."

Nymark skrattade ironiskt. Men om en stund lemnade han Alma hos ngra
bekanta och gick fver till herrarnas sida, ty han hade elaka aningar.

Frmmande masker skockade sig omkring Alma. Ngra sade artigheter, men
andra drefvo temligen ppet gyckel, och detta brjade frtreta henne.

"Du vrmer endast natten, skna dag, till dess att han erfrar dig,"
sade en.

"Om han inte redan gjort det," tillade en annan.

"Hon gr som hennes systrar. Alla dagar sjunka i nattens skte."

"Och frdunklas."

Alma gick frbittrad ifrn dem och drog sig till ett sidorum. Der satt
fru Leistn i soffan.

"Jag tar af masken redan, eftersom menniskorna ro s elaka," sade hon,
i det hon blottade sitt ansigte. "Midt upp i ansigtet vga de vl inte
sga sina dumheter."

Nra derintill sutto ngra fruar, hvilka sgo s underligt p henne,
liksom hade de ngon tanke derunder, och flyttade sig sedan till en
annan plats.

"Var det fr mig de flydde?"

Hon kastade en frgande blick p fru Leistn, hvars uppsyn visade, att
hon visste ngot, fastn hon inte ville sga det.

Blodet stockade sig i Almas brst.

"Hvad skall det hr betyda? Sg, kraste Emma!"

"Det kan du vl sjelf nog frst."

"Jag frstr ingenting, rakt ingenting."

"h, du frstr nog. Det ser jag p dig."

"r det mjligt? Hvad --?"

"Ja, ni ha varit ofrsigtiga."

"Ofrsigtiga?"

"Leistn har just tnkt sga det t Nymark. Han vet kanske inte hur
mycket man redan talar om er."

Alma satt som en lifdmd. Hon var nra att frgs.

"Jag har stndigt frsvarat dig. Sist just nyss. Och Leistn har varit
riktigt ond. Han, som tycker s mycket om dig. Gr du bort redan?"

"Jo. Jag kan inte drja hr lngre."

"Du r vl inte ledsen p mig, derfr att jag sade det? Det var ju ditt
eget fel, d du brjade frga."

"Nej, hur skulle jag kunna vara ledsen p dig derfr!"

Alma visste knapt hvad hon sade. Hon tog ett hastigt farvl och skyndade
ensam ut i den mrka natten.




VII.


Det var kallt. Snn knarrade under hennes ltta steg. De lnga, slpande
fllarna bljade efter henne p den torra gatan. D och d fastnade
stycken af silfverskir vid ngon sten och glnste s klart i sin gra
omgifning, att de dagen derp lockade till sig mngen frbigendes
blickar, tills slutligen barnen funno dem, med jubel togo upp dem och
visade dem fr hvarandra.

John vaknade blott till hlften, d Alma kldde af sig i sngkammaren.

"Kommer du redan?" frgade han, ppnande till hlften sina gon.

"Ja."

"Var der trefligt?"

"Nej."

John hrde ej svaret; han hade somnat in igen. Han lg s orrlig och
tung som en stock.

Alma lade sig ej genast, fastn hon var afkldd. Till hlften bar gick
hon tillbaka i den mrka salongen, vandrade frst af och an fver
golfvet och kastade sig sedan klagande ned p soffan. Trarna lindrade
ej hennes beklmning, det grfde under brstet, strupen snrdes ihop och
blodet bultade som en hammare i hvarje der.

Nu frstod hon alla dessa blickar. Hon frstod, att det lg frakt och
dom i dem. Och hon var till mods som om hon blifvit utsttt frn alla
menniskors gemenskap.

Och hon kunde ej ska skydd hos John eller tala om sin sorg fr honom.
S fullkomligt frmmande frefll han henne, der han lg i sin sng, att
hon ej ens ville komma i hans nrhet, i sin egen sng. Det var omjligt.
Lampan stod och brann fortfarande. Hon gick och slckte den, tog en sjal
omkring sig och lade sig ter p soffan i salongen.

Der lg hon vaken hela natten. Mot morgonen sjnk hon i en dvallik
slummer, ur hvilken hon ter hastigt spratt upp. Hjertat brjade nyo
sl hrdt och plgan i brstet ansatte henne med frnyad styrka. Men
frst efter en lng stund fick hon klart fr sig hvarfr hon var s
upprrd.

"Hvarfr ligger du hr?" frgade John, d han kom in.

Alma svarade ingenting.

"r du sjuk?"

"Nej."

"Din panna r alldeles fuktig. Blef det fr varmt i sngkammarn?"

"Ja."

Hon lade hufvudet p dynan och hoppades, att John skulle g i sitt rum.
Han frefll s frmmande, s fullkomligt frmmande. Och hans hand, som
han tryckte mot hennes panna, kndes s ovant kylig. Hon skakades af en
rysning.

"De elda fr sent p kvllarna. Deraf kommer det sig. Men lgg dig nu
nd i din sng. Der r i alla fall bttre."

Alma gjorde s. Hon stngde drrarna och krp ihop under tcket, liksom
fr att dlja sig fr hela verldens gon. Och nu brast hon omsider i
grt och grt s hftigt, att hela kroppen skakade. Dynan och lakanet
genomblttes af hennes trar, hret fll ner i lnga lockar och klibbade
sig vid den fuktiga pannan.

Hon grt s lnge, tills gonen ej mer gfvo ngra trar och trakten
under brstet kndes alldeles tom. Hennes kropp skakades ej mer och
pulsarna bultade ej. Hon lg stilla som en dd; det var knapt mrkbart
att hon andades.

Men hon brjade bli varm der under tcket. Hon kastade det till hlften
af sig, strk hret ur ansigtet och sg omkring sig. Hon sg p rummet,
p bordslampan och p mblerna. De voro alla desamma som i gr, och i
frgr, och derfrinnan. Hon ensam var frndrad, hade blifvit en helt
annan.

De voro desamma, och nd ej desamma. Hon tyckte, att de sgo kallare
och dystrare ut. Allt omkring henne betraktade henne som en frmmande
person och tycktes likasom vilja visa henne bort. Det var ngonting hos
dem, som pminte om de der blickarna i gr.

Mina hemtade henne en biljett.

"Frn magister Nymark," sade hon. "Budet vntar p svar."

Alma slet upp biljetten.

"Ni frsvann s ofrmodadt i gr afton," skref han. "Fru Leistn sade,
att ni hade gtt hem ensam, och hon gaf mig tillika ngra antydningar,
hvilka lto mig ana, att det fanns ngon srskild orsak till att ni s
hastigt drog er tillbaka. Jag skulle s gerna vilja trffa er. Kom, fru
Karell, ut att ka skridsko i dag p frmiddagen. Vdret r klart och
vackert, och isen r som en spegel. Om ni tillter, kommer jag och
hemtar er klockan elfva och har skridskorna med mig."

Alma skref endast ett ord till svar:

"Kom!"

Hon steg hastigt upp, kldde p sig och baddade ansigtet med kallt
vatten.

Hon hade ter hopp. Nymark skulle trsta henne och skydda henne mot alla
elaka menniskors frtal. Nymark skulle inte frakta och frdma henne,
utan visa henne vnskap och deltagande. Fr hans skull hade hon ftt
lida detta och derfr skulle han hjelpa henne, skulle stda, men inte
frskjuta, fastn alla andra frskto.

Nr Nymark kom, gick Alma med framstrckta hnder emot honom och brast
ter ut i grt.

"Hvad felas er? Fru Karell, hvad har hndt? Nej, sg ingenting! Jag
gissar allt."

Han frde Alma till en lnstol, satte sig sjelf nra intill och fattade
nyo hennes hand.

"Lugna er, Alma, fr Guds skull, lugna er. De gemena skvallerkringarna!
Vnta, bara jag fr komma i hop med dem! De skola inte vga frolmpa er
en gng till. Torka bort de der trarna och lt oss g ner p isen. Fr
att riktigt frarga dem, skola vi njuta af lifvet och vara glada, inte
sant? Hvad bry vi oss om deras frtal! Det lnar sig inte alls att brja
srja fr deras giftiga tungors skull. Se nu p mig och smle litet. S
der! Och nu bege vi oss af."

Alma tnkte enligt sin vana sga till t tjenarena, att hon gick ut, och
be dem se vl om hemmet under tiden. Men hon ville ej visa sina
frgrtna gon, och s gick hon, utan att sga adj t barnen som frr.

Nymark hjelpte p henne den svarta, sammetskantade kappan. I hans blick
och i hela hans stt visade sig den strsta mhet, hvilken verkade
lindrande p Almas krossade hjerta.

"I den hr kappan beundrar jag er allra mest. Om ni visste huru den
klder er!"

Alma smlog litet.

"Ni vill endast trsta mig med det der."

"Nej, riktigt sant. Den svarta sammeten hjer glansen i er hy. Och
muffen, och vinterhatten! Vid min sjl, ni r skn!"

"Men passar det sig att sga allt det der s ppet?"

"Hvarfr skulle det inte passa sig, d det r sant? Frstr ni inte
hvarfr kvinnorna frtala er? Af afund, det r alltsammans. Ni r den
vackraste, den sknaste, den mest frtjusande, alla herrar ro betagna i
er, och detta kunna andra fruntimmer inte frlta er. Ni borde
rtteligen vara stolt fver den frargelse ni bereder dem. Men ni r s
innerligt oskyldig, alldeles som ett barn."

"Ni skulle ha sett deras blickar. Och d de sedan fven undveko mig,
alldeles som ngot orent."

"Se s der, nu brjar ni grta igen, i stllet fr att ni skulle helt
och hllet frakta dem, ssom jag gr. Sdana enfaldiga, inskrnkta
varelser, som de ro. Frdmda belackare. De frtjena inte att ni
sknker dem ens den minsta uppmrksamhet, nnu mindre att ni fr deras
skull frstr ert goda lynne."

"Men om jag verkligen har gjort ortt? Jag menar att...."

"Ja, nu vakna igen de gamla frdomarna. Jag kunde just ana att det r
de, som vrst plgat er. Och ni som var p s god vg att frigra er
frn dem, att jag redan trodde mig hafva besegrat er. Men det behfdes
sedan bara att ngra skvallerkringar sgo p er, s var ni genast
frdig att terfalla i dem. Mrker ni inte ocks sjelf huru svag ni nnu
r?"

"Ja, jag r svag, det mste jag medge."

De hade kommit ned p isen. Nymark spnde skridskorna p hennes ftter.
Sedan ilade de hand i hand fver den blanka isen ut p fjrden.

Solen sken, isen glimmade, vdret var friskt. Skogarna p udden och
holmarna bildade hr och der en mrk infattning.

Men de kte lngre ut p den ppna fjrden, der utsigten var mer fri t
alla sidor.

"Skola vi bege oss nnu lngre bort, eller redan vnda tillbaka?"
frgade Nymark.

"Inte tillbaka, nej, bara framt, lngt bort frn staden -- s lngt som
mjligt."

"Men ni trttnar."

"Inte det minsta. Bara vi skulle komma s lngt bort, att inte staden
synes."

"Vi skola taga af vid den der udden t Vihtakanta torp till. D ha vi
alldeles frlorat staden ur sigte."

Nr de kommit om udden, stannade de vid stranden fr att hvila sig. Alma
sg sig omkring.

"Hr r det hrligt," sade hon, "ingenting annat n natur s lngt gat
br. Man skulle kunna glmma, att det alls finns menniskor i verlden."

"Skola vi drja hr hela dagen? I Vihtakanta torp f vi mat och kaffe.
Under jagtfrder har jag mngen gng tit der."

Alma tnkte p hemmet, och en liten tvekan hll henne tillbaka. Men det
kndes hr s ltt och fritt, hon kunde inte besluta sig fr att
tervnda nnu.

"Lt oss drja d," sade hon. "Vi skola stanna hr nda till kvllen."

De voro hungriga och Alma knde sig trtt, d de hunno fram till torpet.
Nymark talade med torpfolket. De fingo en skild kammare, till hvilken en
drr ledde frn farstun. En hvit duk breddes p bordet och husets unga,
frodiga dotter hemtade fram mat. Ofantligt stora brdstycken, fisk och
ktt. Smr s mycket, att det helt skert varit nog t tio personer.
Slutligen varma potter och mjlk.

De stora och tjocka brdstyckena roade Alma. Hon sade att hon inte kunde
ta dem. Nymark tog sin hvassa knif och skar t henne tunna skifvor bde
af brdet och kttet. Den salta braxen var s hrdt saltad, att det sved
i munnen. De skrattade dert bda, to och pratade.

Sedan de druckit kaffe, gingo de in i stugan. Der fanns en hel skara sm
barn, med hvilka Alma genast skte inleda bekantskap. Nymark stannade
fr att sprka med vrdinnan, som sysslade vid spiseln. Under det Alma
lekte med barnen, rkade hon hra huru vrdinnan afbrt samtalet och
sade t Nymark:

"Men hvad den magistern har fr en vacker fru! Det r riktigt underbart.
Och vi sade hr, att det helt visst inte i hela staden finnes ngon s
vacker."

"Hon r inte min fru," svarade Nymark med lg rst.

Alma hade rodnat nda upp till hrfstet och bjt sig ned fr att sga
ngot t de nrmaste barnen. Men hon fljde derunder uppmrksamt med
samtalet.

"r hon inte? D r hon er fstm. Ja, det hade man ocks bort kunna
gissa."

"Hvaraf d?" frgade Nymark skrattande.

"Man har sina mrken."

"Se p! Fr jag frga hurudana mrken?"

"Mste jag verkligen sga?"

"Naturligtvis."

"Det ser man redan p era blickar. En gift man ser aldrig s der mt p
sin fru."

"Men nd misstar ni er. Hon r inte ens min fstm."

"Inte?" Vrdinnan sg tviflande frst p Alma och sedan p Nymark.

"Hm," myste hon, "om hon nnu inte r det, s blir hon det snart. Eller
kalla mig lgnerska."

Nymark skrattade och gick till Alma, som allt nnu lekte med barnen. Hon
var rd och undvek sorgflligt att se upp.

Nymark betraktade henne och tvinnade sina mustascher. Han frstod, att
Alma hade hrt allt hvad de talat, och gaf derfr nogare akt p henne.

Alma ter knde, att Nymark betraktade henne, rodnade n mer och bjde
sig djupare ned. Hon fann inte p ngonting att sga t barnen, utan
sltade endast med ena handen en hvitluggig gosses hufvud och stdde den
andra mot sidan.

Nymark satte sig p bnken och brjade frga hvad barnen hette. Men d
drog sig Alma undan och vnde sig till en gammal gubbe, som satt vid
bordet och knt nt. Hon visade hurudana knutar fruntimren gra, d de
knyta borddukar, men gubben tyckte att de voro mycket mer invecklade och
tidsdande. Gubben blygdes fr sin fulhet och grofhet i bredd med Alma
och drog sig med skygg beundran litet lngre bort. Smleende sg han
sedan p huru flinkt de fina, hvita fingrarna rrde sig i hans gra nt.

Hela tiden fresvfvade Alma ngonting otydligt, formlst. Vrdinnans
ord ljdo stndigt i hennes ron. Hennes nerver sklfde, kinderna brnde
och barmen hfde sig vldsamt. Hon undvek att se p Nymark, men fljde
honom s mycket ifrigare med hela sin sjl.

Klockan var fver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och
rckte till afsked handen t torpfolket.

I drren stannade hon nnu och sg sig om. Stugan var varm och
hemtreflig, menniskorna derinne vnliga. Hon hade trifts der s vl, men
likvl hela tiden lngtat efter hemfrden, d de ter p tumanhand
skulle bege sig ut i ensamheten.

"Adj, adj!" ljd det n en gng frn allas lppar.

Sedan slt hon drren och gick med Nymark mellan torpbyggnadernas vggar
och knutar ned p isen. Nymark spnde skridskorna p hennes ftter och
bjd henne handen ssom frr. Ingen skulle kunnat mrka ngot ovanligt,
och likvl var hvarje rrelse, ja, hvarje minsta vidrrande, fullt af
magnetisk kraft. Alma bfvade, fruktade och knde sig som i yrsel.

Mnen sken klart och himmeln syntes hgre n vanligt. Isen glnste
leende och lekfullt framfr dem, och rundt omkring lockade den snlsa
skogen dem till sig med sitt hemlighetsfulla, tysta skuggmrker. Hga
furor stodo stumma lngs strnderna. P isen blnkande silfversken, p
sidorna, framfr och p alla hll svarta, tysta skuggor.

De kte hand i hand utan att sga ngot. D och d hviskade Nymark ngot
ord, p hvilket Alma ingenting svarade, om hon blott p ngot stt kunde
undvika det.

Men nr de hunnit till samma udde, der de hade hvilat p ditfrden, drog
Nymark henne med sig ner emot stranden.

"Skola vi dit?" frgade Alma skygt.

"P en liten stund. Hr r just halfva vgen."

Alma satte sig p en sten. Nymark kastade sig ned i ljungen vid hennes
ftter, s nra, att han lutade sig mot hennes kldning, som han
derigenom drog undan frn ftterna. Alma vgade hvarken rra sig eller
tala, men barmen hjde och snkte sig hftigt och det svindlade fr
hennes gon.

Nymark reste sig till hlften och flyttade sig nnu nrmare. Alma knde
p sitt ansigte hans heta andedrgt och vnde bort hufvudet. Hennes
hjerta slog vldsamt och lemmarna blefvo s underbart tunga. Hon hade
hvarken vilja eller tanke, men instinktmssigt frskte hon resa sig
upp, frskte i alla fall, fastn en ofrklarlig, kropp och sjl
frlamande frvirring och en underbart mktig knsla af domning hllo
henne kvar. D knde hon en stark arm omkring sitt lif och ett bljande
brst mot sin klappande barm. Skrmd ryckte hon till, anstrngde nnu en
gng alla sina krafter och gaf till ett rop. Rsten kvfdes, ty ett par
andra lppar tryckte sig mot hennes; hon slt sina gon och fll maktls
ned.

En stund hade frflutit. Alma satte sig upp i ljungen. Hennes gon
irrade skrmda omkring. Marken var kall, skogen mrk. Trden stodo
allvarliga och orrliga deromkring. Intet prassel, intet ljud hrdes.
Men p himmeln sken mnen klar som frut och stjernorna tindrade. Almas
blick stannade ej vid dem; hon dolde ansigtet i sina hnder och bjde
pannan ner emot knna.

Lngre bort tnde Nymark en papyross och satte sig sedan p en sten fr
att se om skridskon p ena foten. En rem hade gtt af. Nr han ftt den
lagad, vnde han sig till Alma, som allt nnu satt i samma stllning.

"Skola vi bege oss af redan?"

Hans rst var lugn och jemn, men Alma ryste likvl, d hon hrde den,
stnade, vnde sig med ansigtet mot marken och ref i ljungen med bda
hnderna. Riset skar hennes fingrar, men hon knde det ej.

"Alma, var inte barnslig."

Nymark stod bredvid henne och frskte upplyfta henne.

"Hr mig! Det der tjenar till ingenting. Ingen menniska har sett oss,
ingen skall f veta det, jag svr att det inte ens i min ddsstund skall
komma fver mina lppar. Alma, lskade, haf frbarmande med mig."

Han lyckades slutligen upplyfta henne och slog mossan af hennes kappa.

"Lugna dig nu, var rask!"

Han strk sakta hennes skuldror.

"Frlita dig p mig och ngra inte naturens jubelstund."

Alma svarade med en klagande suck.

"Hvad du r fr ett barn. I sanning! Hvem r du rdd fr, sg? Skogen
tiger nog, stjernorna ro lngt borta, likas mnen; de tala inte om
ngot."

Nymark ville stda henne, men Alma dolde bda hnderna i muffen.

De hade kommit nra staden, d remmen i Nymarks skridsko ter brast och
han ndgades bja sig ned fr att bringa den i ordning.

"Alma, vnta ett gonblick; lemna mig inte!" sade han.

Men Alma tycktes ej hra honom, utan skyndade vidare utan att se bakom
sig. Nr hon kom till stranden, aftog hon skridskorna, hngde dem fver
armen och gick upp lngs den sidan af gatan, som lg i skugga. Hon smg
sig fram lngs vggarna med ljudlsa steg. P grden stannade hon, sg
upp till fnstren och pressade muffen mot sitt brst. Man gick i
kksdrren; hon drog sig undan bakom ett hrn. Ngon kom utfr
trapporna, men gick sedan lngre bort p grden. Undvikande att visa sig
gick hon uppfr tamburtrappan, stannade allt emellan och lyssnade. Allt
var tyst. Hon tog p drren; den var olst. Lampan brann i taket,
fverplaggen hngde p vggen, hon mrkte ingenting ovanligt eller nytt.

Hon hngde upp sin kappa, lade hatt och muff p bordet. Gick in i
salongen, men blef stende som fastspikad p andra sidan trskeln.

John stod framfr henne, hg och allvarlig. Almas slocknande blick skte
golfvet.

"Vet du redan af att Arvi r sjuk?" frgade John. "Han kom p
frmiddagen hem frn skolan midt i timmen och ligger i stark feber.
Doktorn r rdd, att han fr kopporna."




VIII.


Arvi andades tungt och hela hans kropp brnde. Han mumlade otydliga ord.
gonen rullade i sina rdsprngda hlor.

Alma hade sjunkit ner p en pall vid hans ftter och satt der hopfallen.
Mina bjd henne te, men hon skakade afvisande p hufvudet.

Nr John intrdde, lutade hon sitt ansigte mot Arvis bdd. John stod en
stund bredvid henne, sg p Arvi och knde p hans panna.

"Kanske han nd blir frisk, vi skola hoppas tminstone."

Han sg p Alma.

"Du torde ha blifvit mycket skrmd?"

Intet svar. Alma frblef i samma stllning, s orrlig, att hon knapt
andades. John lade sin hand p hennes axel; en darrning genomlopp hela
hennes kropp, men hon lyfte ej upp hufvudet och ndrade ej stllning.

"Inte s, Alma," sade han. "Frsk att lugna dig."

Han drjde nnu en stund, innan han lemnade rummet. Frst nr drren var
stngd bakom honom, vaknade Alma ur sin frstelning. Hon reste sig ej
upp, utan sjnk nnu lgre ned, frn pallen p golfvet, och fll ihop
som ett knyte. Hon kramade om sngfoten med bda hnderna, kramade s,
att fingrarna knakade och tret knarrade. Tungan hade rkat mellan
tnderna; hon bet snder den. Den kroppsliga smrta, hon dervid erfor,
kndes nstan vlgrande och lindrande fr sjlens ngest.

Ingen fanns d i rummet; det visste hon, fastn hon fr frigt inte hade
reda p stort ngonting.

Arvi hade fallit i en dvallik smn. Han vaknade nu pltsligt och
klagade. Alma krp p knna fram till honom.

"Mamma," sade Arvi, "det gr ondt i hufvudet och halsen."

Han suckade och sg p modren.

"Mamma, knn p min panna, hur den brnner."

Alma nrmade sitt bleka ansigte till honom.

"Jag kan inte, Arvi," ljd det hviskande frn hennes lppar. "Mina
hnder ro orena. Men sg det inte t ngon."

Arvi teg en stund; sedan fortfor han ter:

"Mamma, jag r rdd. Den der vggen faller."

"Inte faller den. Men p mamma faller en kvarnsten."

"Hvarifrn."

"Uppifrn. Frn himmeln. Men sg det inte t ngon."

"Nej."

Steg hrdes. Alma drog sig tillbaka p pallen. Lkaren och John kommo
in.

"Vi f se i morgon," sade lkaren, sedan han underskt Arvi.

Sedan vnde han sig till Alma.

"Men hur r det med er, fru Karell?"

De sgo p hvarandra, John och han.

"Ni duger inte till sjukskterska i natt," sade han, i det han knde p
Almas puls.

Alma hade endast ett enda hopp, det att de skulle g bort. Det gjorde de
ocks snart, och hon andades ter lttare, sedan hon blifvit ensam med
Arvi.

Senare p kvllen kom John tillbaka med en droppflaska i handen. Hon
mste taga in deraf, och sedan kom Mina fr att hjelpa henne till sngs
i rummet bredvid.

Hon lt dem gra med sig hvad de ville, njd med att John ndtligen
lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade tckt fver henne i
sngen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon sg p hur Mina
sysslade i rummet, hur hon hngde upp hennes klder, knt ihop
strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten p
nattduksbordet bredvid henne. nnu derefter rrde hon sig fram och ter
i rummet, undvikande att gra buller och gende p t.

Alma fljde ej mer hennes rrelser. I sngvrmen hade hon det s godt.
Nerverna och hjertat, alla dror och muskler bragtes till ro. Likas
tankarna och knslorna. De elaka minnena frflyktigades, hela lifvet
gled lngt bort. Fridfullt, som en syn ur en annan verld, sg hon genom
de halfslutna gonen den matt brinnande lampan och de friga fremlen,
som befunno sig i riktningen af hennes blick. Mina skymtade allt nnu
frbi, drren ppnades, John kom in, sg p henne, yttrade ngot med lg
rst till Mina, och sedan var allt slut. Hon visste ej mer af
ngonting...

Varm, fuktig fver hela kroppen, vaknade hon sent fljande dag. Innan
hon blef riktigt klarvaken, njt hon af bddens mjukhet och sin lugna
bekvmlighet. Vnde sig litet och strckte med vlbehag p sig. Hon
flyttade hufvudet hgre upp p dynan och slt gonen, fr att nnu en
stund frlnga den behagliga halfslummern. Men blodet cirkulerade redan
med strre fart i hennes kropp, hjertat slog hastigare och nerverna
lifvades. Hon mste ppna gonen och se omkring sig. Det gamla, knda
rummet, knda freml. Ingen var inne och i rummet bredvid hrdes ingen
rra sig. ter slt hon gonen.

Men pltsligen ppnade hon dem igen. Hon hade sett en enslig nejd,
vackert mnsken, glnsande is, en mrk udde, furor, ljung och --! Hon
pressade de hopkramade hnderna mot sina tinningar.

Det kunde inte vara sant!

Hennes kropp skakades, pulsdrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen
bultade. Var det nd sant?

Mina kom in. Almas ngestfulla blickar hngde sig fast vid henne.

"Om frun skulle komma och se. Han r alldeles flammig."

Alma stirrade utan att hra eller frst. Stirrade bara, d hon sg, att
hennes lppar rrdes.

"Herre Gud, r frun sjuk?"

Mina nrmade sig.

"Skall jag g till skolan och be rektorn komma hem?"

"Nej, nej!"

"Men frun r sjuk."

"h nej."

"Orkar frun stiga upp och se p Arvi? Nog lr han ha ftt kopporna."

Alma frskte stiga upp. Det svindlade fr hennes gon, benen vacklade,
men hon fll likvl icke.

"Arvi kopporna?"

Hon brjade nu pminna sig fregende afton i barnkammarn -- Arvi
flmtande och brnnhet i sin sng, hon bredvid, krypande p golfvet.

Alma tryckte fingret mot en rd flck p hans kind; den blef blekare.

"Smittkoppor," suckade hon.

"Frun frgar inte ens hvar de friga barnen ro," sade Mina, d Alma
bara sg trtt p henne.

"Rektorn frde dem till Leistns genast som han hrde, att doktorn
trodde det skulle bli kopporna. Och med en sdan hast, att jag knappast
hann f klderna p dem. Det var en uppstndelse. Rektorn gick sedan
frut med de ldre barnen, och jag kom efter och bar Helmi. Och hon var
s vnlig, fru Leistn, och sade att man alls inte behfde vara ngslig,
ty nog skulle hon se om dem s lnge, som Arvi var sjuk. Men hur Helmi
hade svrt att skiljas frn mig, det kan fru aldrig tro! Hon riktigt
stormgret, stackarn, och hll mig om halsen. Hur skall hon komma till
rtta der, d de sade, att jag p inga vilkor skulle f komma och helsa
p, att jag kantnka skulle fra smittan med mig i klderna. Allt annat!
Jag tror nu inte p sdant. Ingen blir sjuk, om det inte r Guds vilja.
Men jag mste naturligtvis lyda, det hjelper vl inte annat."

Mina stdade i rummet, under det hon s pratade, och vntade inte p
svar. Men nu tog hon med damtrasan i handen ihop med den nrmaste
stolen.

"Frun ser s underlig ut. Bara inte frun ocks blir sjuk. D ro vi illa
ute."

"Inte blir jag sjuk."

"Var frun och kte skridsko i gr hela dagen? Jag tnkte litet det, nr
jag inte sg skridskorna p hngarn i tamburen, och jag hrde fru
Leistn sga t rektorn --"

"Hvad sade hon?" frgade Alma hastigt och ryckte till.

"Att frun hade gtt med magistern der frbi ned till isen. Hon
frundrade sig s fver att frun inte var hemkommen nnu, och ville att
rektorn skulle fara och ska frun."

"Hvilken tid var det?"

"S der mellan sex och sju, eftersom klockan slog sex just som vi gingo
till Leistns."

"Hrde Mina hvad rektorn svarade fru Leistn?"

"Han svarade rakt ingenting. Men orolig mtte han ha varit, jag tnker
det derfr, att han sedan hela eftermiddagen inte gjorde annat n gick
fram och tillbaka fver salsgolfvet."

"Fr bort det der smutsvattnet, det luktar illa."

Mina tog skurmbaret, trasorna och kvasten och gick.

Med hnderna i kors i knet betraktade Alma Arvi, som var insomnad. Men
tankarna frmdde likvl inte sysselstta sig med honom; de hade alla
stelnat till en enda frusen klump i hennes hufvud.

Lkaren tfljd af John kom fr att se om Arvi, knde p hans puls och
frgade ett och annat rrande honom. Alma svarade honom tydligt, hon
hade reda p allt och frblandade ingenting. Troget satt hon vid hans
sng natt och dag, gaf in medicin t honom p de bestmda tiderna och
frotterade den svullna halsen morgon och afton, ssom lkaren frordnat.
Men allt, hvad hon gjorde, skedde utan sjl, likasom existerade det
alldeles utom hennes tankekrets. Det var ngon annan makt, som satte
hennes ftter och hnder i rrelse, sjelf tyckte hon sig vara frintad,
eller skild frn sin kropp. Derfr sg hon fremlen och menniskorna
omkring sig likasom p lngt afstnd, och fven deras rster ljdo i
hennes ron ssom kommande frn fjerran. Hon sg p allt som p ett
panorama eller ngot alldeles frmmande. Ibland trodde hon att hon sof,
och hon knep sig i armen fr att vakna; men fastn hon knde att det
smrtade, frblef allt ssom frut.

Arvi blef smre dag fr dag. Lkaren gaf ej mer ngot hopp om hans
tillfrisknande.

Det var femte dagens afton efter Arvis insjuknande. John satt tyst och
allvarlig p en stol vid hans hufvudgrd, Alma ssom frut p en lg
pall vid ftterna. En hemsk tystnad rdde i rummet. Dden hll sitt
intg.

Arvis hnder och ftter voro iskalla. Andedrgten rosslade i halsen, det
ryckte i kroppen. gonen voro oafvndt fsta i taket, liksom hade han
vntat ngot derifrn.

John var blek, och rynkan mellan hans gonbryn blef allt djupare.

Han sade ingenting, men det ryckte allt emellant i ansigtet och gonen
voro rda.

Alma sg p honom, under det hon stdde sig mot sngkanten. Lnade det
sig att s der srja derfver, att gossen fick g bort frn synd och
elnde? Bttre vore, om dden toge bort fven de andra barnen, innan de
hunne sjunka i synd och skam. De voro nnu rena och oskyldiga...

Arvi hade nu svra plgor. Men efter en stund skulle han f ro, evig ro
i jordens skte. Missunnade fadren honom denna lycka...

En sista rossling hrdes, sedan tystnade allt. John dolde sitt ansigte i
hnderna. Alma satt orrlig som en bildstod. Hvarfr slocknade inte
ocks hennes lif p samma gng...

En hvit kista gjordes t Arvi och i denna en blndande hvit bdd. I
spetsar och myrten hvilade han stilla och lugnt, utan att veta af
verldens stormar och sorger. Samma stillhet och frid lade sig fven
fver allt omkring honom, lifvet likasom afstannade i ddens nrhet,
beskande kommo och gingo med ljudlsa steg.

Det dnade s ihligt, d locket spikades igen. Den der stora grofva
karlen i sina tjocka vadmalsklder hade ingen frsyn eller fruktan fr
att stra den sofvandes ro.

Klockorna ringde. Kistan var upplyftad p likvagnen, hstar och kdon
vntade vid porten p de tfljande. Alma hade hela tiden suttit i en
lnstol vid bordet. Gsterna hade helsat p henne och sedan spridt sig i
rummen. Ngra stannade hos henne, samtalande och frgande. Hon svarade
ett och annat ord, allt hur det fll sig.

"Det var sorgligt! Ett s vackert barn. Och er enda gosse."

"Vr enda gosse."

"Och s hastigt. Var han sjuk ens en vecka?"

"Fem dagar."

"Bara fem dagar? Det mtte knnas tungt."

I brjan voro alla tysta och allvarsamma, isynnerhet i salongen, der
Alma satt. I ansigtsuttryck, blickar och rst skte de inlgga
deltagande och tvingade sig att iakttaga ett yttre skick, som fga
svarade emot deras inre knslor.

Men s snart de kommo i de friga rummen, tertogo de ofrmrkt sin
frihet. Herrarna hjde rsten, damerna hviskade och blefvo lifliga,
ngra till och med skrattade ibland af frseelse.

D brjade klockorna ringa. John bjde sig ned och sade ngot t Alma.
Det var tid att bryta upp. En hgtidlig tystnad spred sig frn rum till
rum. Samtalet upphrde, alla reste sig och man drog sig smningom till
drren.

Marken var frusen, vagnen skramlade och skakade om kistan der under det
svarta taket. Men grafven var bddad mjuk och vacker medelst granris.
Den hvita kistan snktes ner mellan de grna kvistarna. Menniskorna
samlade sig deromkring fr att se den. Presten lste, kastade mull p
det vackra locket och lste ter. Alma hjde ej sina gon frn grafven.
Hon hrde rsten, som lste, men frstod ej orden, hrde fven vinden
susa i trden och visste att menniskor stodo omkring dem. Men hvarfr
smutsade man ned den vackra kistan med den fuktiga mullen?

Lsandet upphrde, presten hjde boken till pannan. Alla bjde sina
hufvuden ned och skylde fr gonen. Alma gjorde ej s. Hon stirrade
oafbrutet ner i grafven, likasom om hon genom locket nnu en gng velat
se de knda anletsdragen. Och hon mrkte ej att menniskorna smningom
aflgsnade sig. Endast John och ngra karlar blefvo kvar. De togo spadar
och brjade skofla ner mull. De kastade mullen s hftigt, att kistan
fr hvarje gng dnade. Det var ocks stenar bland mullen och kistlocket
skrlde, d de trffade det. Det sista hrnet tcktes, och man sg
ingenting annat n en mullhg, som hjde sig allt mer och mer. Den
gungade i Almas gon. Hon hjde gonen; trden, korsen, karlarne
gungade. Sedan blef allt mrkt; hon sjnk afsvimmad till marken.




IX.


"Jag fruktade just det hr, d hon hela tiden vakade utan uppehll. t
inte och rrde sig inte ur stllet. Underbart att hon ens hll ut s hr
lnge."

"Vi skola gifva in t henne ngonting strkande, kanske jern. Och om
aftnarna af det frra. Nog gr det fver; hon behfver endast stillhet
och lugn. Kunde man inte stlla det s, att hon inte blir strd om
morgnarna, eftersom hon d fr bttre smn?"

"Jo. Jag skall flytta in i mitt eget rum. Jag mste nd stiga tidigare
upp."

John och lkaren samtalade slunda, d Alma terkom till medvetandet i
sin sng.

"Nu, fru Karell," sade lkaren, d han mrkte att Alma ppnade gonen,
"nu fr ni inte p mnga dagar stiga upp ur sngen. Ni mste frst taga
igen all den smn, som ni frsakat de senaste dagarna. Genom medicin, om
det inte eljest gr. Och genom medicin skola vi ocks frska ge er
matlust."

Alma hrde p. Hon sade inte ett ord, hvarken fr eller mot. De fingo
gra med henne hvad de ngonsin ville. Hon lg till sngs den ena dagen
efter den andra. Talade inte, klagade inte och nskade ingenting, men
svarade likvl, d man frgade henne om ngot. Hon lg fr det mesta
orrlig. D och d ryckte det till i hennes kropp, men hon visste
knappast af det. gonen voro strre n frr, blicken trtt och matt.

Slutligen frgade lkaren en dag om hon inte hade lust att stiga upp.
Hon svarade nej. Men hon steg likvl upp, d lkaren bad henne gra det.

Sedan satt hon lika tyst i sin soffa. John var hos henne, s ofta hans
mngfaldiga groml tillto.

Han frestlde henne, att de ju nnu hade tre barn kvar, och hur de voro
friska, lifliga och lskliga. I dem hade de trst. Och sdana sorger och
frluster mste ju menniskan genomg; lifvet frde dem med sig t en
hvar, och man borde ej lta sig krossas af dem. Det hjelpte ju i alla
fall inte, utan olyckan blef blott strre derigenom.

Alma svarade ingenting och det var svrt att i hennes frnvarande blick
se, om hon hade hrt eller ej. Hon pressade sina knpta hnder hrdare
tillhopa, men John lade ej mrke dertill.

Det syntes emellertid tydligt, att hon hellre var ensam och att hon
liksom plgades, d ngon kom in i rummet. Derfr frskte Mina hlla
fven barnen p afstnd och frde dem endast d och d in fr att helsa
p modren.

Hon satt alltid p samma stlle, i ena hrnet af soffan. Hon tycktes ej
mrka, ja vnde ej ens p hufvudet, om barnen stojade i rummet eller om
ngot krl med starkt slammer slogs snder i kket.

Men en gng hrdes en rst i salongen, hvilken bragte henne att rycka
till och springa upp. Nr John sedan intrdde, stod hon med bda
hnderna stdda mot bordet och blickade skrmd mot drren.

"Kommer du inte in? Nymark r der. Han frgar efter dig."

"Mig? Hvarfr?"

Hon darrade och rsten stockade sig i brstet. Men hon fortsatte,
anstrngande alla sina krafter.

"Jag orkar inte -- mste snart lgga mig. Jag r s svag."

"Du riktigt darrar. Har du svindel? Lt mig hjelpa dig till sngs."

"Nej, nej, nog kan jag sjelf. G dit, att han inte kommer."

"Hit? I ditt rum? Det gr han inte."

"G dock i alla fall, John."

John gick och stngde drren efter sig. Men Alma fattades af en ny
ngest. Hon fruktade att Nymark skulle tala om det fr John, bertta
allt.... Hon frskte lyssna p deras samtal, men kunde ej tydligt
urskilja ngot, ty hon darrade s hftigt, tankarna voro frvirrade och
det svartnade fr hennes gon. Hon vntade hvart gonblick, att John
ter skulle visa sig i drren och med strnghet fordra rkenskap af
henne.

Hon upprepade fr sig, att det ej var mjligt. Nymark skulle inte gra
det, tminstone inte med afsigt. Det var ju galenskap att frukta ngot
sdant.

Men likvl fruktade hon. Om den eviga frdmelsen pltsligt ppnat fr
henne sitt mrka svalg, skulle hennes sjl ej knt s mycken fasa, som
nu.

En svag tanke frskte nnu bereda sig rum i hennes sinne.

"n sedan, om han skulle tala om det?" ljd det inom henne; "ngot vrre
kan inte komma, n detta r. Lt allt blifva uppenbart med det samma. D
slipper jag fri frn denna ngest. Det hade varit bttre, om jag sjelf
talat om det genast. ppnat hela mitt hjerta."

Men hon hrde ej p denna rst. Den talade ej heller lnge, ty ngesten
kvfde den.

I salongen fortsattes samtalet lugnt och jemnt. Orden hrdes tydligt,
men hon kunde inte fatta deras mening. Hennes hufvud kndes som en klump
och hjernan var sl. Hon trodde att hon skulle falla, eller att
frstndets sista gnista hade slocknat. Men den slocknade ej; bakom all
denna frvirring kyttade den nnu, och ej heller fll hon.

Slutligen flyttades stolarna, ngra ord yttrades och sedan aflgsnade
sig rsterna till tamburen. Och steg hrdes tervnda till salen, blott
en persons steg. Han hade gtt!

"Str du der allt nnu?" sade John, d han terkom till henne.

Alma smlog med en vansinnigs smleende.

"Kom i sngen, hit. Du mr inte vl," sade John.

Alma lade sig, ssom han ville. John betraktade henne med oro och gaf in
t henne af den lugnande medicinen.

"Hur skall jag vga fara in till landtdagen, om du inte blir frisk?"
suckade John halft fr sig sjelf.

"Nog blir jag frisk, John. I morgon, skall du se, r jag redan alldeles
bra. Nr far du?"

"Efter tv veckor."

"I morgon skall jag tidigt brja gra dina klder i ordning. Jag skulle
kunna gra det nu redan, om du inte hade gifvit in t mig smndroppar."

"Det brdskar inte. Sof du bara lugnt, om du fr smn."

Han gick bort, och Alma blef kvar i sngen, lugnare till sinnes. John
visste nnu ingenting. Efter tv veckor skulle han fara till landtdagen,
Nymark skulle hinna glmma och allt skulle bli dervid. Hon skulle
frsona sitt brott, arbeta som en slaf, aldrig g ut, ej visa sig
ngonstdes, utan draga sig undan hela verlden, tjena John och hemmet,
ja, hon skulle hdanefter vara i stnd att bra hvilka tunga brdor som
helst. Och hon ville inte knota, om man ock skulle trampa henne under
ftterna, om John vore likgiltig och hrd mot henne, om han skulle
glmma henne och ej skrifva. Med allt skulle hon vara njd, allt skulle
hon tligt bra till sin lefnads slut...

Lkaren blef mycket belten fljande dag, d han sg henne i fullt
arbete med smmerskan och omgifven af en hel hg skjortor, strumpor och
andra klder.

"Gud ske lof," sade han, "nu r det ingen fara mer. John kan obekymrad
fara till Helsingfors fr ett halft r, och vi skola hr under tiden
raska upp oss och samla krafter."

Alma sydde s flitigt, att hnderna begynte darra. Hon gjorde en
ofantlig mngd klder i ordning t John fr resan. Hvad hon ej hann med
hemma, det snde hon att frfrdigas ute. Sjelf satt hon frn tidigt p
morgonen till sent p kvllen och mrkte inte, att hon med sin ifver
uttrttade bde smmerskan och Mina, hvilken dessutom mste medtaga
arbete till barnkammaren. Nr det oaktadt ngon gng mrka tankar ville
trnga sig in p henne, brjade hon samtala med smmerskan, n om ett,
n om annat, mest om dagens obetydliga tilldragelser, hvilka ej
intresserade henne ens s mycket, att hon skulle tnkt p hvad hon sade
eller hrt hvad den andra svarade. Smmerskan sg frvnad p henne och
tnkte fr sig sjelf, att det aldrig i verlden stod rtt till med frun.
Men hon meddelade sig ej derom t ngon annan, utan vntade till dess
ocks de andra skulle mrka det.

fven en annan egendomlighet fll smmerskan i gonen. Hvarje gng
tamburklockan ringde, ryckte Alma till likasom fr ett skslag, lt
arbetet falla ur hnderna och lyssnade. Om d Mina eller ngon annan
ville g och ppna, nekade hon dem helt uppskrmd.

"Ni fr inte slppa in, ni fr inte slppa in; nej, nej, ppna inte!"

"Men kanske det r ngon som frgar efter rektorn. Borde man inte sga,
att han inte r hemma?"

"Ja, ja, att han inte r hemma, och att han inte kommer hem, och att jag
r sjuk, sngliggande, och inte tar emot ngon."

Nr John rkade vara hemma, gick han vanligen sjelf och ppnade, och d
sprang Alma och tittade genom drrspringan, fr att se hvem det var som
kom. Nr hon tervnde till sin plats, hll hon handen tryckt emot
hjertat och hviskade: Gud ske lof, det var bara den eller den!

Vidare fste sig smmerskan vid att hon aldrig med sorg eller saknad
talade om sin mans frestende bortresa och ej just synnerligen tycktes
bry sig om att hon fr hela vrvintern skulle komma att vara ensam.

"Kommer det inte att bli ledsamt, d frun fr s lng tid mste vara
skild frn rektorn?" frgade hon en gng.

"Inte det minsta," svarade Alma. "Om det berodde p mig, s skulle jag
hellre vilja bo alldeles ensam, lngt borta i skogen, s att ingen
ngonsin skulle finna mig."

"Men der skulle vargarna ta upp frun."

"n sedan! gerna fr mig!"

"Skulle frun nska att f d?"

"Det skulle jag."

"Gud i himlen, riktigt sant? Till exempel nu genast?"

"Nu p gonblicket."

"Och frun skulle inte det minsta vara rdd?"

"Fr hvad?"

"Jo, fr att hvart frun sedan skulle komma."

Alma sg p henne. Hon svarade ingenting, men frsjnk i tankar.

S for John. De sista dagarna hade han oafbrutet forskande betraktat
Alma. Men hon mrkte det och ltsade d stndigt vara glad. fven fr
lkaren frskrade hon, att hon mdde bra och inte knde ngra plgor.

Men nr hon hade blifvit ensam, ljd ofta i hennes ron smmerskans ord:
"jo, ty hvart skulle frun sedan komma?"

En natt hade hon en besynnerlig drm. Hon var i de ddas rike. Mrker
och fasa omgfvo henne p alla hll. Hela luften uppfyld af suckar och
bestndig, grnsls ngest. Ju lngre hon vandrade, dess strre tycktes
andarnas ngest. Klagoropen blefvo allt tydligare, de hrdes frn alla
hll och isynnerhet frn den ugn, dit hon skulle g.

Bla lgor, ormar och sjlar, hvilka vredo sig ibland dem.

"ktenskapsbrytarenas ugn" stod der skrifvet med eldbokstfver.

Hon strtade dit ner, hrde grt omkring sig och skrek fven sjelf.
Skrek s att hon vaknade. nnu sedan hon vaknat, skrek hon en stund,
innan hon fick klart fr sig, att det endast varit en drm.

Kallsvett drp af hennes panna, och likvl frs hon tillika. Det var
mrkt och tyst omkring henne. Drmmen skrmde henne nnu. Hon tog tcket
omkring sig och gick ut i kket.

"Jesus vlsigne, hvad felas frun?"

"Jag drmde s illa, och jag trs inte mer vara ensam. Vill inte Maja
Lisa komma och ligga p soffan resten af natten?"

"Jo."

Maja Lisa tog dyna och tcke med sig. Alma tnde nattlampan och stlde
den p ett hrnbord i andra ndan af rummet.

"Hvad var det frun drmde?" frgade Maja Lisa, der hon lg p soffan.

"Jag trs inte tala om det."

"Var det s hemskt? Frun glmde skert lsa vlsignelsen, d frun gick
till sngs. Nr jag ngon gng glmmer det, s r det skert, att jag
inte fr riktig smn den natten."

"Jag har frsummat det p de sista tiderna."

"Gode Gud! Ber frun aldrig mer?"

"Nej."

"Men det r illa."

"Bed du, Maja Lisa, p mina vgnar."

"Jo, jag skall be."

Bda voro en stund tysta. Maja Lisas andning blef tung och jemn. Men
Almas gon voro fortfarande ppna.

"Maja Lisa, sofver du redan?"

"Hvad nskar frun?" hrdes en smnig rst frn soffan.

"Jag r bara s rdd."

"Ja, d frun inte lser sin bn. Det r deraf det kommer."

"Jag vgar inte. Gud hatar mig."

"Gud hatar inte ngon, utan frbarmar sig fver alla och ger syndernas
frltelse, d menniskan ngrar sig."

"Nog har jag ngrat, ngrat s frfrligt, men det hjelper inte."

Maja Lisa kunde ej sga ngot till detta. Hon hade mnat bedja och redan
lagt hnderna i kors fver brstet. Men smnen fick makt fver henne,
innan hon kom till midten af "Fader vr", och gonlocken slto sig.

"Maja Lisa," hrdes det ter frn fruns sng, "orkar du inte vaka en
liten stund?"

"Jo!" Hon satte sig upp och gnuggade sig i gonen. Mrkvrdigt, att hon
var s smnig.

"Man kallar mig till domen."

"Herre Gud!"

"Kom nrmare! Hll i mig."

"Kra frun, hvad felas er?"

"Jag visste inte, att det skulle g s. Det kom s pltsligt. Jag
vaknade frst sedan brottet hade skett."

"Hvilket brott?"

"Och d var det fr sent. Om jag skulle grtit blod, hade jag ej kunnat
ndra det. Gjordt r gjordt."

"Hvad talar frun om?"

"Nr man gr med slutna gon vid randen af en afgrund, s strtar man
dit ner, innan man ens anar det. Och ingen rddar en. Eller hjelper.
Gjordt r gjordt."

"Hvad skall man nu gra. Hon yrar."

Maja Lisa sprang och vckte Mina.

"Ge henne droppar," sade Mina. "D fr hon ju alltid ro."

"Jag kan inte och vet inte. Kom du."

Mina var motvillig och grlade p henne, men kom nd.

"Gjordt r gjordt," klagade Alma nnu, vridande sig i sngen och
stnande.

Hon hll endast upp fr att taga in dropparna, som Mina ur skeden ste i
hennes mun.

"Mera, mera," sade hon, fastn Mina hade slagit i skeden den vanliga
dosen.

"Mnne man vgar ge mer, n som r ordineradt?"

Hon sg p Maja Lisa.

"Mera, mera!" envisades Alma.

"Ge nu bara, inte kan det vara farligt," uppmanade Maja Lisa.

Mina gjorde s.

"Varen tysta, det skall hllas hemligt, s att inte John fr veta det.
Varen tysta."

"Gud bevare! Skulle rektorn bli ond fver det?"

"Tala inte s hgt. Ingen annan vet af det, n skogen och ljungen och
stenarna."

"Hon yrar," hviskade Maja Lisa.

"P jorden vet ingen, men i dden blir det uppenbart. Allt, allt!"

"Hon har helt skert ngonting p sitt samvete," sade Mina.

"Usch, stanna du ocks hr. Jag trs inte vara allena med henne."

Men Alma lugnade sig redan. Medicinen gjorde sin verkan. Hon lg stilla,
med hufvudet orrligt p den hvita dynan. Kinderna voro bleka och
blicken matt.

Mina och Maja Lisa vntade, till dess hennes gon skulle sluta sig. Men
de gjorde det ej. De stirrade blott vidppna t ett och samma hll. Och
sedan klarnade de ter helt pltsligt. Hon steg upp och vacklade med
utstrckta hnder t det hll, hvartt hon hll blicken riktad.

"Hvart gr frun?" frgade Maja Lisa, som rkade vara henne nrmast, och
tog i henne.

"Arvi, Arvi!" mumlade hon och sg fortfarande t samma hll utan att
blinka p gonen.

Bda pigorna tryckte henne tillbaka ned i sngen.

"Inte r der ngot. Frun yrar bara. Somna nu."

De voro tvungna att hlla i henne, eljest hade hon ter strtat upp.
Lpparna rrdes, men de kunde ej mer urskilja orden. gonen stirrade
utan att blinka envist t samma hll, och lpparna upphrde att rras
endast d de drogo sig till ett hemskt leende.

"Hvad kan det vara hon ser?" frgade Maja Lisa.

Mina skakade p hufvudet.

Frst fram emot morgonen somnade Alma. Hon sof stilla och lugnt. Pigorna
gingo p t, lyssnade gng p gng bakom drren och frde barnen till de
lngst bort belgna rummen. Ej ens der tillto de dem bullra och stoja.

Maja Lisa var just sysselsatt med att sopa kksgolfvet, d Alma
pltsligt kom springande ut frn sitt rum. Hon var i nattdrgt och sg
uppskrmd ut.

"Hvarfr lemnade ni mig ensam, fastn ni vet att de frflja mig."

"Herre Gud, hvilka?"

Alma svarade inte; hon brjade bli redig.

"Jag fryser," sade hon slutligen.

"r det under, kra fru, nr ni r alldeles vt af svett. G nu fort
tillbaka i sngen."

"Inte i sngen. Jag vill till Arvis graf. Hvem kommer och hjelper p
mig?"

"Men mnne frun orkar?"

"Jo, nog orkar jag; jag skulle orka genast, om jag bara vore kldd."

"Jag skall komma och klda p frun. Och sedan tar vl frun en af oss
med. Vi vga inte lta frun fara ensam, d frun var s sjuk i natt."

"Nu r jag alldeles frisk. Men ni kan komma nd."

P Minas frslag tog man hst. Alma steg i slden och Maja Lisa satte
sig p kuskbocken bredvid kusken. Hsten fick ett rapp, och det bar af,
s att snn knarrade under medarna. En gammal gumma steg t sidan frn
vgen och stod och sg efter dem.

Den skarpa blsten piskade Almas ansigte. Den uppfriskade henne och
befriade hennes sinne frn nattens fasor. Det hade endast varit en drm,
en fantasibild af hennes sjuka hjerna. Ingen trodde mer p ngot helvete
eller p ngra djeflar; om det efter dden fanns ngon dom och ngot
straff, s mste de vara af annan beskaffenhet. Intet helvete, ingen
eld... Efter dden? Hvaraf visste man, att det d mer fanns ngot lif?
Kanske allt var slut d.

Menniskor voro i rrelse p gatan. De foro frbi somliga, andra mtte
de. Alla sgo friska och kraftiga ut. Till och med de sm, trasiga
tiggargossarna, hvilka drogo en klke efter sig och blste i sina rda
hnder. Och fven bonden, som hemtade ett vedlass till staden och gick
bredvid hsten med tmmarna i hand. Hur gerna hade ej Alma velat byta
lif och tillvaro med dem!

Hsten hll vid kyrkogrdsporten. Alma och Maja Lisa gingo in. De mste
frst g ett stycke rakt fram och sedan taga af t hger, fr att komma
till Arvis graf. Snn var blid, Almas skor och fllar blef vta. Rundt
omkring stod ttt med grafkors. Hon stannade gng p gng fr att
betrakta n det ena, n det andra. Lste namnen, fdelse- och ddsren,
och kvarstod sedan en stund nnu, likasom vntande p ngon upplysning
om det lif, som hade frflutit mellan dessa begge rtal. Men der sades
ingenting om detta. Stumma stodo korsen med sina korta inskrifter.

Och huru mycket det fanns af dem! Under hvart och ett af dem hvilade
tminstone en, under ngra flere i bredd. Alla dessa hade fdts, vxt
upp, gladt sig, syndat, lidit, dtt. Ja, syndat hade de alla, de
fullvuxna mer, barnen mindre. Men var ngon enda af dem s brottslig och
s djupt sjunken, som hon?... Skulle ocks hon kunna hvila hr s stilla
och fridfullt?... Skulle inte hennes grafvrd frkunna fr de
efterlefvande huru vrdelst och ffngligt hennes lif hade varit och
hvilket elnde det blifvit till slut. Skulle den inte frkunna....

Nej, hon flydde undan sina egna tankar och gick hastigt fram till Arvis
graf, der hon satte sig ned i snn.

"Gr inte s, kra frun, ni frkyler er," sade Maja Lisa.

Alma hrde ej. Hon skulle velat grta. Frr gfvo trarna henne en s
ljuflig trst, med dem flt all sorg och ngslan bort ur hjertat. Men
hon hade inga trar mera. Och de skulle ej heller hafva hjelpt. Inga
floder af trar skulle kunnat gra det gjorda ogjordt.

Korsen antogo ett hotande utseende. De frekommo henne som kalla,
hrdhjertade fiender, hvilka ansatte henne frn alla hll. De svarta
bokstfverna grinade mot henne och sade, att hon nda till det sista
hade ljugit och bedragit sin man, ltit honom nnu i afskedsstunden
omfamna henne i den tro, att hon var en trofast, sedesam och rbar
hustru. Och de sade, att hennes tid hade kommit och att hon kallades
till domen. Guds nd hade vndt sig bort frn henne, dden ville hafva
hennes ben.

De ansatte henne, alla dessa kors nrmade sig, kommo fven lngt ifrn
fr att trnga sig omkring henne och bjde sig ned fver henne. Uppifrn
hotade henne trdens nakna grenar, hvilka ondskefullt sleto och piskade
luften... Om hon sjng, kanske skulle de d hlla sig stilla?

Och hon sjng:

"Dda ben, dda ben, Herrens nd har vndt sig bort."

Maja Lisa sprang efter kusken och de hjelptes t att fra Alma till
slden. Maja Lisa satte sig bredvid och hll henne fast med bda
hnderna. Kusken gaf en snrt t hsten och lt den springa s mycket
den frmdde. Folket p gatan och i fnstren hann blott flyktigt se huru
den i slden sittande fru vacklade, och ngra, som rkade st nra, d
de ilade frbi, hrde henne ocks sga ngot. Men endast Maja Lisa och
kusken kunde urskilja orden:

"Dda ben, dda ben, Herrens nd har vndt sig bort."

"Hjerninflammation," sade lkaren, hvilken skyndsamt blifvit tillkallad.

Han stod bredvid Almas sng och sg huru det oupphrligt ryckte i ena
armen och benet.

"Hr r just ingenting att gra. Men vi mste telegrafera till rektorn."

Maja Lisa skyndade att hemta papper och blck frn rektorns rum. Nr hon
funnit hvad hon skte och skulle tervnda till sngkammaren, ringde det
i tamburklockan. Det var en gosse, som hemtade ett ppet kuvert. I
tankspriddhet tog hon ut derifrn ett visitkort och sg, att det var
frn Nymark, som bjd fru Karell p sldparti fljande dag.

"Herre Gud!" suckade Maja Lisa och frde det till doktorn.

Lkaren skref p kortets frnsida:

"Vnd dig till andra. Fru Karell ligger svrt sjuk."

Kortet lades tillbaka i samma kuvert och lemnades t gossen.

Men Alma fortfor att sakta sjunga:

"Dda ben, dda ben, Herrens nd har vndt sig bort."

Lkaren ombesrjde isbaddning p hufvudet och ordinerade medicin. D
tjenarena sade att de voro rdda, gaf han anvisning p en barnmorska,
som de kunde taga till hjelp; hon var van att skta sjuka, och han
visste att hon var ledig fr tillfllet.

Alma yrade oupphrligt. Grafkorsen och de nakna trden hade frsvunnit,
men i stllet omgaf en stor hop onda andar hennes sng. De ansatte henne
och ville med vld fra henne i den brinnande ugnen, der
ktenskapsbrytarena vredo sig bland lgorna. Hon slog efter dem med
hnder och ftter, fr att hlla dem p afstnd. Men nr de flydde p
den ena sidan, rusade de tjutande och ursinnigt skrattande fram p den
andra. Hon rasade hela natten och den fljande dagen; svetten strmmade
nedfr ansigtet och utmed hela kroppen, men in i hufvudet hade de
lyckats smugla eld, och den elden kunde isbaddningarna inte smlta, ty
den var tagen frn evighetens gld.

Hon var uttrttad af den vldsamma rrelsen och frmdde ej mer upplyfta
armarna. Hon frblef d stillaliggande, och nu skyndade de alla
triumferande fram. De mindre klttrade upp fverallt lngs sngens
sidobrden och fotnda, hoppade och dansade p tcket och brusto ut i
ett skallande hnskratt.

Hon lt dem skratta och slt gonen...

"Nu torde hon ndtligen f smn", hviskade Maja Lisa till den frmmande
skterskan.

Men Alma ppnade nnu litet p gonen, d en lng rad af bjellror och
klockor hrdes klinga utanfr p gatan.

"Kom och se, Maja Lisa," sade Mina, som hade dragit gardinen litet t
sidan. "Ett sldparti."

De rknade fver tjugu hstar och skte taga reda p med hvem hvar och
en kte.

"Och se, der r magister Nymark. Hvem satt bredvid honom?"

"Jag knde henne inte. Men vacker var hon."

"Vet du, att han i gr ville bjuda vr fru?"

"Jo, du talte ju om det. Hon skulle nu igen ftt fara ut att roa sig, om
hon bara varit frisk."

"Nog har hon nu ftt lemna de der njena fr evigt."

De flde ned gardinen, kastade en blick p Alma, som nu verkligen sof,
och gingo sakta p tspetsarne ut ur rummet.

       *       *       *       *       *

P nionde dagen derefter stod ter en mngd menniskor kring en ppnad
graf. Presten lste den sedvanliga texten, kastade mull p kistan och
lste ter. Nr han hade slutat, trngde sig fven de lngre bort
stende nrmare, fr att se kistan, som omslt Almas slocknade lif. De
kastade dervid deltagande blickar p John, i hvars ansigte och hela
gestalt visade sig en djup sorg, parad med en manlig
sjelfbeherskningskraft. Maja Lisa och Mina stodo bredvid hvarandra p
andra sidan om grafven. De hade grtit s, att deras gon voro svullna,
och de grto allt nnu. Lyyli, som Maja Lisa bar p sin arm, grt ocks,
emedan alla andra greto, pappa och Ella och alla. Och hon gret och
slutade ej upp dermed, fastn tant Leistn kysste henne och pratade med
henne. Men Helmi tog alls inte vid sig, utan sg blott undrande omkring
sig, slog sedan sin arm om Minas hals och lutade sitt hufvud mot hennes.
Mina tryckte henne hrdt till sig och snyftade nnu vldsammare.






End of the Project Gutenberg EBook of Blindskr, by Minna Canth

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BLINDSKR ***

***** This file should be named 26547-8.txt or 26547-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/2/6/5/4/26547/

Produced by Matti Jrvinen and PG Distributed Proofreaders.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
